Min osäkraste röst är den
som påstår sig veta
hur saker är. Hur
verkligheten är beskaffad.
Och har sagt det. Har berättat och tjatat om det.

Den säkraste
ligger loj bredvid och tänker
"det blir nog bra med det där".

Ingen har rätt.
Jag har aldrig rätt.

Världen går inte att stänga in
och namnge.
Och det blir aldrig "bra med det där".

Jag har skrikit mig hes efter kärlek.

Och konstaterat att den har inte lyssnat
när jag gastat så.

Jag har levt, hankat mig fram,
på mina egna teorier. De
börjar ta slut.
Vad ska jag skrika nu ?

Jag har en vän.
Varför räcker inte det ?
Den har alltid funnits där.
Fullständigt naturligt.
Vi kunde nästa byta namn med varann
och ingen skulle reagera.

Men jag har fantiserat om stordåd
på alla områden.

Låtit idéerna falla igen
och skapa nya.
Har hoppats på att fatta eld
men det verkar som stenbockar inte brinner.
Vi konstaterar blott.

Gunnar ska helst stå i mörkret
och lysa upp andras tankar.
Och har faktiskt frågat sig -
OM elden kommer -
vill han ha den då ?
Eller ligger det projektet
också i idévärlden ?

När han...
när jag går sönder som mest
kvider jag från det mörka hörnet
att jag måste fortsätta
vara generös.

Det är mitt enda hopp.

Elden får vänta.

Vänta !