Det hann gå en tid.
Typiskt den här världen !
Det hann gå år.
Så rinner hon då in
i hans rike
som en djup, farlig
namnlös, norrländsk älv.
Kallaste kall.
varmaste varm.
Blöter ner soffan
i hans vardagsrum,
full
av latent elektricitet
som vatten är.
Och av just den sort
han alltid behövt.
Den där som känns.
Laxar
ligger där ännu och flämtar
långt efter hennes
multipla utlopp.
Ja hon får såna.
Hon är ju flod.
Han ska döpa henne en dag.
Så här naket rinnande
har han aldrig tidigare sett henne
men hon säger
att det är hans perception.
När han så glider ner
i hennes sjudande, bubblande
galet vilda vatten,
förvandlas hon till myr.
För att lugna läget ?
Nej.
Han dras till myr.
Hon vet det.
Hon har lärt sig honom.
Hon vill ge det han dras till.
Han dras till hjortron.
Hon vet det med.
Hon såg det på honom.
Hon vill ge det hon sett hos honom.
Hon är sån.
Här vilar han nu
mitt i forsen.
Fast som myr.
Som får porsens arom
att fylla hela rummet.
Den där historiskt ursprungliga doften,
som en skönt svettig, nästan arkeologisk tröja,
som från en varm livmoder i skogstjärnen.
Hennes hjortron
växer i pors.
Det kan inte bli
underbarare.
Tänk att han
skulle få uppleva henne !
Det blir nästan
som på riktigt.
Som det kan bli
i vardagsrum
som längtar.
Han växer...hon är hans växt.
Här finns ingen ondska.
Han luktar och plockar hjortron.
Hon blir plockad och lockar mer.
Hon kallar på honom;
vill han dyker djupare.
Hon tar i nu.
På skarpen.
Hon älskar
att brusa upp.
Ändå är han en av få
som har kontakt med det bruset.
De leker tillsammans
som vore de gjorda för
och av
varandra.
Han som vattuman
hon som vattenfall.
De har redan definierat
ordet oändlig.
Det är ett
universellt recept.
Utan patent.