Jag stannar i tiden och fortsätter gå.

Du säger mig små doser av sanning. Leker med mitt hår och stannar till midnatt. Lyckan kommer inte som en storm, den växer sig in under huden makligt behagligt. Som ett stilla sommarregn.

Den senaste tiden, säkert längre än jag vet, har en pirrande känsla kommit och gått i magtrakten. Den ni vet är förknippad med spänning, förväntan och nervositet i perfekt blandning. Den kommer helt utan förvarning och sammanhang. Kanske är det mitt känsloliv som vaknat efter en lång sömn. Jag låter den vara utan att behöva förklara den. Jag har börjat tycka om den, och den känns som en försiktigt kavat liten gäst som pockar på uppmärksamhet. Jag tror inte den kommer att lämna mig förrän jag begriper vad den vill.

Du låter mig förstå på ett subtilt sätt att du vill ta hand om mig. Det är skönt att få luta huvudet och låta dig ta över. Mitt i mitt kapabla.

Jag går genom tiden ögonblick för ögonblick. Och det är gott så.