En gång blåste jag såpbubblor. De stelnade vackert i sin form. Helt på egen förtjänst.

 En dragare är du. Den som överlevde spelet. Kanske var vi för ovana att se. När våra kroppar trevade och lärde sig. Kunde vi tåla springarna över brädet. De som rörde sig så vant över det svart-vita.

En passagerare är jag. Ivrig att befria allt som stängts inne. I vinternatten såg jag allt klarare. Som den tunna hinna kring bubblorna.