Jag sitter på en gul köksstol i ett stort rum med ryggen, bakhuvudet och nacken mot den öppna ytan av linoleum, glappande armatur och luft. I hörnet en stor öppen spis med kastande gnistor ur kvistad och grovt barkad gran. I tak, på golv, på väggarna; överallt skuggor, som väldiga magdansöser eller epileptiska sjöjungfrur. Skjortkragen är nedvikt och jag blundar, knäpper de atrofiska händerna och noterar förvånat att min röst låter samlad och märkbart varm - om inte särskilt glad och inte det minsta ängslig - när munnen plötsligt säger det enda den ska och det enda den kan: kom, kom och håll i mig kom och håll om mig, kom. Min natt har varit ljuvlig: i den har kvinnor med muskelstarka ryggar legat med mig, några av dem minns jag från förr, andra är mina bästa arbetskamrater. Hela handflatorna har legat på deras ryggar, som varma skogsfåglar, medan jag glidit in och in och hela tiden in och fått kuken putsad av hinnorna; i först hon, sedan hon och så i henne.
Nu är det elvakaffe och jag vill helt apropå ringa min döva mamma, som från ingenstans berätta om allt och om mig, om mitt slarv och mitt svämmande hjärta, om att jag vill leva och att jag vill, om vem jag är och vad jag blivit för en så här långt.

*