Min söta mor är instängd med trygghetslarm i en vacker gammal träkåk i Sörmland, min fina son lever det liv han vill leva på andra sidan havet, i England, och jag har flyttat till en förtjusande bostad i ett fantastiskt stockholmskvarter; ett riktigt europeiskt med rosor om portar och små statyer i små parker att bli stående i, med eller utan cigarill, med eller utan ett porlande; med cellostrofer ur vädringsfönster och flamencoklanger ner mot bakgårdarna, samt en och annan skolad baryton, inget rytande, få tarvligheter. Jag kvällsflanerar med handskarna mot länden i de pittoreska kvarteren, tittar in i fönsterna och ser inte voluminösa platteves med ligafotboll eller porr i utan böcker i bokhyllorna, inte Månadens bok som i Vasastan och på Östermalm, utan böcker ifrån antikvariat, riktiga böcker med hundöron, som läses. Här ska jag skriva: berättelser och poesi. Jag har tjugo år på mig, för det är vad jag rimligen kan räkna med, att få leva till sjuttiofem, och innan dess har jag begravt min mor och sannolikt hunnit bli farfar och förhoppningsvis hunnit lära känna min sons barn som barn, mer än så är knappast möjligt. En bok vart femte år borde inte vara en överdrift eller en romantisk fantasi: det blir fyra innan jag dör.

Men jag kan utveckla galopperande tumörer i tarmarna och dö i cancer, cancern kan tyst tugga på mig redan nu, sedan länge. Jag kan få infarkten och slaget. Planeten kan waila loss i plötslig ekologisk spasm, error från en dag till en annan. Planetens ledare kan vrida till sin fascism eller religiösa fanatism en grad till och få mig att vakna till den stillsamma lukten av absolut panik.

*