Jag bär mina brustna kärlekar på utsidan. Som en skattkarta över mitt kärleksliv. Över min kropp varje punkt en kärlek, en historia.

De formar stjärnbilder, stjärnhimlar, universum, av sådant som betytt.
Emellanåt går de in i varandra, nästan så att de blir ett, en del av en helhet. Det kanske de är.

De leder mig vidare, nya stjärnor som ständigt föds. En stilla explosion, en stum smärta. Ständig rörelse framåt, och bakåt. Vissa stjärnor besöks igen, ristas in starkare och starkare tills huden nästan går sönder.

Vi kan inte fortsätta utan att jag går sönder. Och kanske han. En udd som går av. En smak av salt.

Hans rynkade panna. Hans ogillande blick. Frenetiskt försöker han sudda ut alla stjärnor som inte är hans. Fast hans är den som lyser starkast. Sandpapper mot min hud tills pärlor av blod sipprar fram. Men sandpapper hjälper inte. Inte tårar. Inte laser.

Permanenta. Vattenfasta. Omöjliga att dölja följer de mig kärlekshistoria till kärlekshistoria.

På natten när jag inte kan sova, när himlen är som mörkast, följer jag konturerna med fingrarna, finner tröst i allt som betytt, och allt som kommer betyda.