Det är mörkt. Jag hör myrorna krylla runt i rummet. Jag kallar de i alla fall för myror, de som dyker upp på natten när man inte kan sova och det är för tyst för något annat. Det är som tv-brus som aldrig tar slut, inte ens om man försöker stänga av det. För inte ens mina tankar kan tysta ner det, vilket gör mig galen.

Galen av tanken att jag ligger här igen som alla andra nätter och tänker på myror.

Istället för att fridfullt kunna ligga och drömma om dem.