Så...

I förbutiken till bygdens affär, i en liten landsortshåla, satt hon. Med en, som ett sista rebelliskt hopp till att befästa sig själv, årsgammal tatuering (i svart) mellan sina skuldror. En tatuering som inte i detta fall, talade sitt "tysta" språk. Nej, den kanske snarare med en viss mening från bäraren SKREK, ut åt sina betraktare.

"DONT DREAM YOUR LIFE, LIVE YOUR DREAM"

(Tyckte precis jag hörde hennes tankar...)

Hon, nu halvståendes vid cafebordet. Omringad av sina fyra små barn, surrandes som getingar och klättrandes på varandra. Ömsom på denna snart i affekt, så unga och desperata, till synes ensamstående moder...

(En tanke som hon hoppades att ingen kunde höra)

...var det så här det skulle bli?