Gav mig ett sammanhang som var större än jag själv. Jag älskade det. Kanske mer än jag älskade honom. Han var långt ifrån drömmen men han var hemma. Han var trygghet och kärlek.

Han var det som var stadigt när allt gungade. Inte för att han kunde vagga mig till sömns, utan för att han var min mittpunkt. Världen kunde kretsa kring honom, istället för omkring mig.

Han var en självklar väg ut hur kaos. In i annat kaos men ut ur mitt kaos. Jag vet att det inte är receptet på långvarig lycka. Men han var kortvarig lyckligaste. Någonsin.

Nu är jag utan hans sammanhang. Nu är jag bara mig själv och jag kan inte för min värld förstå hur jag ska bli större än så. Han ville inte bli älskad mer. Mest av allt ville han inte älska.

Han såg bara bördan. Hon var större jag. Hindret var högre än oss och alla murar hjälpte han till att bygga upp med sitt ego och sin tvivel, istället för att rasera det med sin övertygelse och sin kärlek.

Han ville inte vara min mittpunkt och jag får inte vara hans kaos. Även om det är lugnare nu så var stormen liv. Stormen var puls, kyssar och hetta som jag kunde vila i. För alltid för en liten stund.