- Faeböe, du har ju alltid haft ett gott öga till musiken.
Till vad dras vi när vi konsumerar vissa hitlåtar?
undrade Ferdinand.
- Du ska inte se mig som nåt musikantiellt orakel, Ferdi.
Men nåt kan ja väl kläcka ur mäj efter 52 års giftemål.
- Så länge vart du och Elisabet väl inte gifta.
- Nä, men jag och musiken, sa Faeböe med sordinerad
stämma.
- Ok. Kör i vind sa Kalle Blomster, småkluckade Ferdi.
- Jo, klangerna känns först och vibrerar mest. Sen flygs
pulsen in och tonaliserar våra kärl och lymfar. Som skor
mot skorrande snö. Klangen av steg och pulsen i rörelsen
framåt skapar behag. Lägg därtill det distinkta i gången
och vi känner dragningskraften.
- Så själva melodin är inte det allena saliggörande?
- Inte om man som trombonisten Tommy Dorsey
höll ut tonerna och möjliggjorde dansanta övergångar
mellan klangrutorna. Magin låg inbäddad i hans spelsätt
och klang. Och låtar me Glenn Miller-klang finns det
snart sagt i varje buske. Melodier glöms, men klangen består.
- Faeböe, du menar alltså att musik som nischar sig fram
genom en distinkt klang och motsvarande puls får
gottekvarnarna att mala.
- Tja, men helst utan tillagd sockervadd och sirap.