Det är känslan man får på morgonen innan klockan fem.
Att vi borde skända barnen medan de är små,
så de aldrig ska behöva känna sig besvikna på livet.
Och det sitter gubbar på parkbänkar,
stenstoder i en värld på sned.

Vi packar av barmhärtighet tunnorna fulla.
Korparna cirkulerar
svedda av svampens moln.
Men ingen frågar var sillarna vill vara,
eller om vattnet är tjänligt.
Och det sitter gubbar på parkbänkar,
stenstoder i en värld på sned.

Satan smeker skrattande sin feta mage,
i hettan av protesterande bränder.
Slagträn, sänder själar tillbaka över muren,
för att sova på en plats som Pikachu flytt.
Dagen älskar med solnedgången, vi är fångna.
Sleipners barnbarn, dundrar över himlen.

Hörsamma
De döda reser sig
de döda reser sig
hämnden kommer bli lång
en mardröm i groteska uttryck
tända lampor kommer inte
smeka svärtan från rädda kinder.
Slagfälten vaknar,
se de dödas dimma stiger.
det växer på kyrkogården
det mullrar bland gravhögarna
dånar bland korsen
och det skakar så stenarna spricker.
Det är bråttom,
för rinner gubbarna ut i sanden
är allt förbi.
En kall vind, genom Tjernobyls minne.

Ett vinglas i elden, fångar drevets vittring.
Mörkrets svarta fjädrar faller.
Det är ensamt under dekadensens täcke,
för även regnbågen har gråa kulörer.
Vi kommer blöda natten i jakt efter friskt ljus.
Andas de sjukas andedräkt, för att komma framåt,
åt fel håll, alltid.
Och medan vi väljer mellan kasserade könsorgan,
sitter det gubbar på parkbänkar,
stenstoder i en värld på sned.
Lokalen skakar av skratt, men inget hörs.
Allt, en fjättrad smärta.