Jag gillade att vara här, jag gillade att se stjärnorna glänsa på himlen och vandra längst skogens stigar i månens sken. Detta var mitt ställe, detta var vart jag trivdes som allra bäst men han förvandla det till min största mardröm. Jag visste att man kunde möta folk såhär sent under kvällens alla timmar även fast det kanske var ovanligt. Att jag inte var den enda som älskade skogens magi under nattetid, att han bara var en av dem som också gillade skogen lika mycket som jag.

Han såg ut precis som vilken annan person som helst även fast jag tyckte hans steg kom allt närmare och närmare mig. Han såg så snäll ut, hans ansikte gav inte något tecken på vad han egentligen hade i sitt huvud. Vad som egentligen fanns där inne, ropandes efter mer. Något som lilla jag aldrig skulle räkna ut för att han såg ju inte ond ut även fast han nu hade förföljt mig från stigens början. Men stigen var ju så enformig och hade inga andra väggar kopplandes till den så han kanske bara följde den, som jag.

Jag gillade månens sken, hur den lyste upp stigen som jag gick på. Hur magisk himlen var med alla stjärnor som glittrade däruppe. Helt själv i mina egna tankar vandrade jag längst med den smala stigen utan några vidare tankar på mannen som fortfarande följde mina fotsteg. Som i tystnad fortsatte samma riktning som jag och med att han började komma allt närmare och närmare började jag känna den obehagliga känslan av att vara iakttagen. Att hans ögon brände i min rygg och hur hans snabba steg snart skulle få han att stå alldeles bakom mig. Jag hade aldrig min telefon med mig för jag ville inte bli störd när jag äntligen hade chansen till att bara vara själv i mina egna tankar. Men nu kom det riktiga obehaget när han nästan började små springa och hade sin hand knuten runt min tjocka hoodie. Jag skrek till och bad han att släppa taget men då förvandlades hans snälla ögon till två smala sträck, tog bort allt som jag en gång hade sett hos honom. Hans händer som höll ett stadigt grepp om mina armar och nu började skaka mig, försökte slänga ner mig på marken. Jag visste inte vad jag skulle göra, ännu mindre hur jag skulle få honom att sluta. Hans kropp över min gjorde det svårt att röra sig och mina tårar var svåra att hålla in och min lilla röst ekade mellan skogens alla träd. Vi var ensamma i månens sken och jag hade aldrig trott att den plats jag älskade som mest skulle bli den plats som jag senare skulle frukta. Ännu mindre vara den som sa åt andra att skogens monster alltid visar sitt sanna jag medan månen lyser sitt starka sken över trädens toppar.