Jag fastnade för hans charm. Hans sätt att berätta hur vacker jag var när ingen annan fanns i närheten för att höra hans viskande röst i mitt öra. Jag tror det var just då jag fastnade utan att se vad han egentligen var ute efter. Vad han egentligen var för person men jag var fast i en fälla som suddade bort alla tecken på monstret som lurades där under väntandes på att slå till.

Jag skrev till han, skickade flera meddelande, men utan svar först sent på kvällarna men jag tänkte bara på att han kanske har varit upptagen även fast jag visste djupt inom mig att det inte stämde. Han ville träffas, precis som jag men jag kände att allt inte stämde, att något bakom hans enkla meddelande var fel men hans charm höll ett fast grepp om mig och vägrade att släppa taget. Jag svarade att bryggan vid sjön var en perfekt plats att träffas på.

Jag såg bara hans perfekt leende medan han kom vandrandes längst med stigen, jag la aldrig märke till monstret som började klättra sig ut. Vi bara stod där och kollade ut på sjön medan solen gick ner längst horisonten när hans värme försvann och ersattes av något annat. Känslan av att någon iakttog en, en kyla som spred sig längst hela kroppen och ändå så såg jag inte monstret som hade växt fram inom honom för jag var fortfarande fast i hans killcharm.

Hans enorma klor som gav mig känslan av knivar som skar upp min rygg hela väggen från nacken ner till svanskotan. Grävde sig inåt mot ens lungor och ingen kunde höra ens skrik i skogens mörker. Innan jag såg det sista av hans förtrollande charm kunde jag se monstret som lurades där under innan vattnet gjorde allt suddigt och mina sista luftbubblor nådde upp till ytan.