Jag har en manisk period idag, om man nu kan ha en kortare sådan, bara en dag lång, till och med några timmar av en dag bara. Jag ber att det är slut imorgon.
Hysterin får mitt hjärta att slå så, så fort.
Känslor hoppar runt som nypoppade popcorn i hjärnan och smiter sig ner till bröstkorgen så jag inte kan sitta still, trots att klockan är halv tolv på natten en vardag och huset vill sova.

Har du också det? Tillfälliga rusher av lycka och energi, krafter för stora för att kunna hantera?
Jag tänker ibland att vi är en och samma. Det första jag tänker när jag känner såhär är att skriva till dig, få fram den riktiga du ur psykologmanteln du brukar ta på dig i alla våra långa samtal.


/Jag har fått höra att jag skriver för långa meningar./


Kan det vara bristen av dig som gör mig så... lätt? Jag har varit olycklig. Det såg du ju senast. Jag skriver långa brev utan etos patos logos till dig, det som kommer ut är oredigerad sörja.
Men samtidigt har jag känt mig lättare sen vi bröt. Som ett problem som löste upp sig i diskvattnet med hjälp av lite gnuggande och ajax. Jag har en människa mindre. Men jag har också ett mindre ok att bära.


Och sen, sekunden efter, då jag minns hur Rasmus sa "ja ni två hänger ju alltid ihop" och hur vi tillsammans gick genom parken den dagen och sa hej till folk vi kände.
Jag saknar att hänga ihop med dig.
Jag saknar inte mig med dig men jag saknar oss.
Den konstellation av stjärnor och svarta hål vi utgjorde.


Tänker på dig. Saknar din lukt. Idag skulle jag tvätta din tröja, den jag snodde för en månad sedan.
Den luktar lite lite som dig och en del som mig med dig - svett och värme, kärlek.
Människa. Som du fast min parfym har smittats in i din lukt.
Du ska få tillbaka den någon gång. När jag kommit för att faktiskt tvätta den och inte lägga tillbaka den i sängen.


Jag tvättade din handduk också.
Den borde verkligen slängas P, det är mer hål än handduk.
Jag hatar fortfarande att du klarade att ha den så länge. Det säger en del om en människa, kanske? Vad man kan stå ut med. Vad man är värd. Vad man värdesätter.
Det är bara en jävla handduk men det markerar också sånt jävla.. jag vet inte. Ingen jag känner har bara en handduk.
Och om de mot förmodan skulle ha en skulle den inte vara tom med tyg och full med hål. Det är bara inte normalt.
Inte en av dina abnormaliteter som jag gillar.



Det kommer vara såhär, de här breven kastar dig fram och tillbaka. Hur kan en människa vara så oklar, är vi alla så?
Jag vet inte om jag hatar att jag gillar dig eller gillar dig lika mycket som jag stör mig på dig.
Det blir ingen Håkan-text av det här kanske. Men det blir en Felicia-text.


Och imorgon kommer bli som igår, som idag. En pingismatch av att vilja ha och vilja vara utan.
Du är jävla fin ändå.
Oavsett hur ful jag har varit.


Kram
Kyss
Puss på pannan, munnen , halsen
Ut i intet


F