När överger man ett sjunkande skepp?
När fönsterluckorna i kajutan är under vatten? När livbåtarna är utkastade och alla i besättningen har kastat sig i dem?
När kölen slår mot havsbotten och livet ekar ut ur kroppen i de sista krampande hjärtslagen?

Det finns inget för mig att hämta här. Jag blev kär i en schablon och du blev kär i en karaktär. Vi är disneyfigurer båda två, agerar i uppdiktade universum.
Och jag vet det, hjärnan vet det. Hjärtat har fullt upp med att värka men magen är kvar i det vi skapade den här sommaren.

Jag har varit kär i två personer. Den första var ett monster. Den andra en vanlig kille, i sin egen historia. Ändå förvandlas jag från beskedlig flicka till rasande best när jag tänker på att jag fick foten in i din historia. Jag fick öppna en dragkedja, lyfta på ett skynke och därunder fanns en värld i lysande solsken. Ville jag tillbaka till min värld när jag lämnade alla mina bekymmer där, när jag kunde vara här, i lyckliga i alla dagar med dig istället? Jag satte min historias lyckliga slut i öppningen av din. Sen gick jag in och blev någon annan/s/.

Jag gör alltid så. Kliver in och blir en del av någon annans historia och glömmer bort att fortsätta skulptera i mitt eget universum. Äpplen skrumpnar när de glöms bort på grenarna. Häckar växer vildvuxna. Min väg slutar rakt där jag lämnade den. Jag fastnar hos dig, hos löftena lukten av din hals ger.

Jag är så jävla ledsen för att jag blev kär i dig. Så jävla jävla jävla ledsen. Jag önskar jag aldrig träffat dig. Jag hade redan ett jävla hjärta att laga när du kom. Jag hatar dig. Din fucking jävla idiot. Din hemska själviska människa. Jag önskar du aldrig släppt in mig. Jag önskar jag aldrig låtit dig. Jag hatar dig.

-

Det finns inget kvar här. Hos oss, mellan oss. Ändå går jag tillbaka ibland, besöker världen jag var en del av trots att tiden slutat gå där. Du är frusen i ett steg bort från mig. Jag möter en spökstad med färgglada kulisser.

Jag skriver brev till ett spöke.

-