Vi är bara två helt vanliga tjejer, två helt vanliga tjejer som bara vill kunna släppa loss även fast klockan visar sina sena timmar på dygnet. Kunna umgås och slippa tänka på allt som livet innebär men längst in trycker alltid en känsla, känslan av fruktan och rädsla över vad som egentligen existerar i folks huvuden när vi väll har tagit plats inne på dansgolvet.

Vi hade det så bra, vi hade så kul över att bara kunna släppa allt tills dem kom. När dem där killarna som först verkade så snälla helt plötsligt stod där framför oss. Vi stod bara där och prata i ena hörnet av lokalens alla utrymmen men vi kände ingen rädsla, även fast deras avsikt var något helt annat än vad de visade, till och börja med.

Först pratade vi bara om allt och lite till sen började de komma allt närmre, även fast vi visade att vi inte ville detsamma. Men de tryckte sig emot oss, placerade deras armar och händer längst våra kroppar även fast vi sa ifrån. Folk såg oss, de såg rädslan i våra ögon men de gjorde inget. Bara stirrade på oss som om de var lika rädda som vi var.

Vi kunde inte röra oss, vi var som paralyserade med hjärtat i halsgropen och adrenalinet som pumpade genom hela ens kropp. Jag ville bara skrika, bara springa därifrån men jag kunde inte för smärtan och rädslan höll ett alldeles för hårt grep kring mig.

Killarna som nu började säga saker, be om saker och tryckte sig allt mer på en fick rädslan att övergå till panik. Men innan paniken hann sätta sitt tag om en kände jag hur hans tryckande kropp försvann. Vi hade haft turen om att få vakternas intresse som nu förde killarna bort ifrån oss, bort från våra nu livrädda ansikten och panikslagna kroppar. Vi hade haft tur!

Än idag så gråter jag över tanken om vad som egentligen kunde ha hänt, vad de egentligen kunde ha gjort om vakterna aldrig hade sett oss. Så varje gång jag är på det där dansgolvet igen så ser jag inget annat än fara och känslan av panik.