dimmiga dagar flyter ihop till plugg, pastellpop och plastmuggar i sensommarregn

jeanshimlar
och jag delar en flaska franskt vin med bästavän vid malmökanalerna mot småtimmarna
fast när vi blundar är vi någonstans vid Seine och låser fast vår kärlek till fransmän med tjockt hår
jag gör allt jag kan för att spola fram tiden sluta känna så jävla mycket hela tiden
men man kan inte stoppa årstider eller minnen

har en vana att låsa fast mig själv i andra
min identitet är i kris
jag är en parodi på mig själv
livet ger mig biverkningar

och jag får inte skriva till dig längre
men jag får lägga ut filmer från glitternätter på andra människor på alla sociala medier jag vet att du fortfarande följer mig på för jag tänker aldrig låta dig gå vidare
för jag har inte gått vidare från dig
jag är självisk
men man kan inte va konstnär utan att ha hybris

jag står på en konstant inre scen och behandlar människor som livlinor och groupies
jag tänker aldrig hata mig själv
varför hata sig själv när andra redan gör det åt en

vägrar va nån som tappar sig själv när man tappar andra
men det är inte alltid så lätt att älska mig och jag behöver dig för att älska mig
jag är ett skadat exemplar
en identitet i kris
en dag kommer vi kanske skratta åt att vi tvivlade på varann
men tills dess ska jag låsa fast brustna hjärtan på broarna längs Seine bara tills de läker ihop mitt eget