När samvetet slår slint.
När samvetet är blint.
Vi har två vägar, som vi tar in intrycken igenom!

Dåligt samvete när det gäller Jesu Kristi Kyrka.
Kanske bara så enkelt.
Detta enkla konstaterande.
Gå nu inte och bli olycklig bara!

Hur blir jag lyckligast?
Genom att följa mannen som jag Älskars steg?
Följa mina egna steg?
Eller religionens steg?

Jag är en konstnär, och det kan jag inte vara i Jesu Kristi Kyrka.
Så känner jag.
Följer jag mina egna steg, så är jag den konstnär som jag är.
Har hört att bland konstnärliga konstnärer/poeter, är det ett normaltillstånd att vara neurotisk.
Neurotik, kanske är en fin, men spröd blomma, som har en innebärande styrka, men där styrkan inte syns som självklar?
Följer jag mannens steg, så finns han där, men hur länge, om jag inte blir lycklig av hans dikt eller verklighet, idealismen, den dikt som han har en lagfart på. Det är så logiskt! Religionen bjuder mig på ett annat syfte. Ett högre syfte. Bara det gör mig lycklig, och jag inte pratar religion med min Älskade. I allafall inte min religion, Jesu Kristi Kyrka. Jag famlar i blindo, efter en röd tråd, som kan binda ihop de alla, så jag inte behöver välja. Samvetet gör att jag mår dåligt! Huruvida är det ett rättesnöre? Om det gör mig miserabel? Det sägs att man formar sig, med sina tankar, har jag gjort mig miserabel, har jag gått in på Satans mark? Eller är det bara så, att alla känslor är tillåtna?