Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Olösta fall i en hemsökt skog (del 2)

Jag hade bara svaga minnen kvar, svaga minnen från vad som egentligen hände den där natten men jag visste en sak, att det där monstret verkligen existerade. Sökandes efter nya offer att kunna sätta sin tänder i om någon ens vågade sig in där. Jag visste att jag behövde åka tillbaka dit, för att få hämnd för mina kompisar som miste sina liv medan jag överlevde.

Jag återvände till den där skogen bara några dagar efter min utskrivning från sjukhuset. Jag kunde nu ytligare en gång känna den välbekanta doften av bark och gräs. Det ända som skiljde sig från sist var att den inte gjorde mig rädd, skogen kunde inte längre sätta sina historier i mitt huvud. Jag gick samma väg som vi alla fem hade gått på sist och det var nästan som att jag kunde höra deras småprat och retande bakom min rygg. Som att vi fem var på väg dit ännu en gång tillsammans men jag visste, djupt inom mig att det bara var en av skogens alla små trick.

Väll framme kunde jag precis som förra gången se solen gå ner över sjön och känna sommarsolens värme försvinna och sakta förvandlades till kyla, Mörkret som reste sig över trädtopparna och slukade allt men skogen hade fortfarande inte sitt tag om och timmarna runt lägerelden gick fortare än väntat. Men jag kunde känna den. Känna dennes närvaro runt mig och hur den iakttog mig från ett längre avstånd. Tillräckligt långt bort för att inte synas men tillräckligt nära för att man kunde känna dennes existens. Rörde sig runt en, väntandes på rätt tillfälle att slå till.

Det var inte alls likadant denna gång som sista vi var här, eller jag rätt och sagt. Jag kunde inte känna dem känslor vi hade känt, som om det var vi fem som hade suttit rädslan i varandra. Vi visste bara inte om det, och jag kunde bara gissa vem av som hade varit räddast. Jag skrattade till för mig själv och började tänka på alla ställen vi hade varit på. Hur kul vi hade haft det tillsammans vi fem, vi var ett riktigt jäkla gäng brukade jag säga. "Brak", mina tankar och minnen försvann lika fort som dem hade kommit och hade nu ersatts till den natten jag aldrig mer skulle vilja minnas igen. Jag kunde inte stoppa alla bilder som nu spelades upp i mitt huvud och skogen hade ännu en gång lyckats sätta sin rädsla i mitt huvud om inte hela min kropp denna gång.

Jag kunde inte motstå längre, jag var rädd. Jag visste att jag inte fick vara det för det var det monstret gick efter, våra rädslor. Men jag klarade det inte längre, jag behövde hitta tillbaka till bilen och dra härifrån innan det skulle bli försent. Samma händelse upprepas aldrig två gånger, det har man alltid hört och nu visste jag att det stämde. Jag små sprang längst skogens små stigar för att försöka hitta tillbaka till den stora huvudstigen som skulle leda mig till parkeringsplatsen. Men det var som att jag sprang i cirklar, det fanns ingen väg. Sen stod den bara där framför mig. Kolsvart kropp, minst två meter lång och sina knall gula ögon som stirrade in i mina grönblåa. Jag kände hjärtat i bröstet börja slå snabbare och hårdare och hur mina andetag blev högre och tyngre.

Jag hörde dennes skrik som fick mina öron att tjuta och min kropp att vika sig. Hur mina knän föll ihop på marken oförmögna till att hålla upp min nu paralyserade kropp. Jag hade misslyckats, jag hade fått chansen att leva mitt liv men nu var jag fast i monstrets fälla. Kände dennes tänder huggandes längst min högra sida och klorna som drog upp min hud längst med ryggraden.

Allt blev svart. Mina skrik tystnade från smärtan och jag kunde resa mig upp, monstret var borta. Jag var kvar i skogens mörker med en dimma som omringade mig. Fyra stycken gestalter kom traskandes emot mig, fyra gestalter jag kände ingen allt för väll, mitt "jäkla gäng".

Vi är fast här, fast i denna skog väntandes på monstrets nya offer för att bli till en av oss. Vi kommer aldrig komma härifrån, vi är skogens fångar och nu endel av dem historier den sätter i ditt huvud. Historierna som gör dig till endel av skogen och den kommer aldrig låta dig komma härifrån levande men om du gör det, kom aldrig mer tillbaka...




Prosa (Novell) av Emelie Johansson
Läst 209 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-09-17 21:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Emelie Johansson
Emelie Johansson