Kap 8

Hemingways komplex

Hon kom och gick rakt in, hon tog sin plats vid bordet.
Det var märkligt att den positionen blev till en bekräftelse av hans tidigare förhållande till henne. Händelsen, i sin tillfällighet och i sin faktiska verklighet, besannade dess existens. De befann sig, alldeles ensamma i varsitt hörn av den stora campingens sal.

Han ansågs sig ha företräde och tog sig rätten att sätta sig på en ovanlig plats. Därför brydde hon sig inte om honom och gick rakt till det motsatta hörnet där hon satte sig. Det fullkomligt avsiktliga ointresset av henne, förmedlade någon form av förnekande av hans närvaro. De motsatta positionerna och de åtskilda tillstånden i en sådan situation var för honom ganska besvärande, men dock inte för henne.

Det föreföll som om hon inte hade något annat för sig än att bekräfta sig själv med sitt sätt att sitta. Hon böjde sig nedåt, tryckte båda armbågarna mot bordskanten och låste in sig själv bakom en kompakt tystnad. Hon bedömdes mer lidande än att bara vara absorberad av sin egen försjunkenhet eller besvärad av en viss blygsamhet. Han uppfattade henne som en mycket bekymrad person och just detta var det som gjorde honom uppmärksam av hennes ankomst. Han blev oerhört nyfiken på allt som kunde ha en inverkan på henne. Han lade märke till det besynnerliga beteendet redan från första stunden, då hon dök upp och med snubblande steg gick dit där hon valde att vara för sig själv.
Han såg det som att han inte längre hade något annat för sig än att fokusera all hans uppmärksamhet på henne. Genom omedelbara intryck kom han till en enkel slutsats som kunde baseras på hennes utseende och dess helhet. Han antog att någonting var alldeles för märkligt med den här damen.

Någonting tungt vilade över hennes sätt att vara; ”för sig själv”. Men förutom kvarstående spår av en sömnlös natt hade de också en outtalad mening, hon syntes utmattad, dyster och helt distraherad. Blåaktiga avtryck omringade hennes ögon och de halvt slutna ögonlocken hade ingen annan betydelse än att damen inte hade sovit på hela natten eller kanske flera nätter. Dessa mörka spår runt ögonen markerade ett trötthetens värde. Visserligen var det tröttheten som satte upp de osynliga avskildhetsmurverken runt om henne och begränsade hennes intresse för omgivningen till det minimala. Allting tydde på att hon helt beslutsamt ville vara för sig själv.

Det var tyst och han konstaterade att den där damen utgjorde ett visst hot för honom, hon borde låta honom vara i fred genom att gå och vila sig. Men hon struntade i vad han tyckte. Hon tog fram sina skrivredskap, ett stort block och en bläckpenna, och tänkte på annat, långtifrån det han hade i tankarna. Beredelsen tog form i mängder av rörelser just för att komma igång med någon form av skrivprojekt. Hon var på gång att komma med ett blygsamt försök. Hon böjde sig ännu mer och intog skrivberedskapens ställning. Ett sådant läge skulle, i vanligt fall, underlätta för henne att få effektivare koncentration och betydligt mer engagemang. Men hon nådde aldrig utgångspunkten och kunde inte heller hitta startorden till inledningens början. Hon vaggade i sitt sittande.

Än så länge hade de flera gemensamma punkter, att sitta på samma sätt vid liknande bord i samma hörn men spegelvända, det motsatta, vid ett liknade fönster och använda samma redskap. De hade alltså likartade skrivprojekt både två. Deras tillstånd var såsom om de speglade av varandra.
Hon ryggade till och ännu en gång upprättade hon sin skrivställning i ett desperat försök att få det att kännas bättre och anlägga en starkare känsla och förstärkt vilja.

Men någonting var fel och den okända felaktigheten avspeglades i alla dessa märkliga ageranden och de gav intrycket av ett bemötande av svårigheten och motgången som ledde till det autismiska tillståndet.
Det verkade vara ett smittsamt tillstånd. Därför började han också känna att oroligheten infiltrerade honom. Om han bara visste vad det är för fel med henne så skulle han inte behöva bry sig längre och då skulle han möjligtvis kunna lämna salen och försvinna därifrån.

Den pågående kampen för denna beredskap tydde på att damens tankar var spridda och okontrollerbara, vilda och envisa. Hon kunde inte få ordning på dem och det syntes på hennes känslolösa stirrande sätt i luften.
Av någon anledning böjde hon sig återigen över sitt block. Rörelsen kunde tyda på att det äntligen hade ordnat upp sig för henne. Hon var absolut stilla för några sekunder som om hon höll på att formulera den jobbiga första meningen, sen fick hon strunta i resten.

Tiden rann i väg men det gjorde inte bläcket ur pennan.
Han kunde inte göra mer än leka med pennan, att pressa ut bläcket och sätta stopp för dess olydighet. Eller tvinga den att smälta och bearbeta de svarta ordens början. Men det gick inte.

Nonchalant lekte han med sina tankar som omringade hennes funderingar med slumpmässiga antaganden och slutsatser. Emellanåt snubblade av diverse mallar av hypoteser. De hade båda två ett gemensamt sätt att leka med sina funderingar och de ägde rum samtidigt, trots olikheten i dess egenskaper och målsättningar.
Det gick en lång stund av betungad tystnad men också av att komplicerade funderingar korsade varandra tvärs över hela utrymmet av campingens sal.
Tystnaden och stillheten bekräftade hans okunnighet att förstå damen som också var okunnig att överskrida tröghetens tröskel och ta första steget på gångvägens skrivande.

Hon började med att teckna obetydliga linjer. Cirklar, former och vinklar som saknade beräkning och jämlikhet. Hon bara drog pennan över papperets yta som om det var ett försök att dressera hennes egna tankar eller lura dem att hitta en annan utgångs väg, dit hon ville att de skulle. Men det blev bara en massa konstiga vilda streck vars resultat tecknade en bild av ett extremt jobbigt försök. Lekande gick det, till lika intensivt och spontant som tankarnas splittring i hennes huvud, olydighet och vägran. Strävandet efter att ställa i ordning tankarna så att de skulle bli tillgängliga och brukbara. Det avspeglades på hennes ansträngning och envishet. Konflikten i den problematiska processen skulle, i sin reguljära form, gå tillväga som genom att tankarna då bar damens vilja. Men det blev tvärtom. Det var damen själv som istället fick tillämpa tankarna med viljekraft och som syntes i avbildningen med en massa konstiga streck.

Men man skulle ändå tro att damen ville lura ut dem. Därför satt hon i ett sådant förberedelsefullt tillstånd och gjorde sitt bästa av sin bekvämlighet och formade, ledande rörelser. Hon skulle bara få tag på den första tanken och locka fram den. Om hon kunde locka till sig den första tanken så visste hon att resten skulle följa efter och bära med sig en seger. Segern skall leda henne ut i värdens djupaste och mot den mest okända destinationen.

Men det blev inte som hon önskade och det hade redan gått en hel timme i den hopplösa kampen. Det verkade som om hon faktiskt fastnade i detta svarta nät på papperets yta, precis som en fluga i ett spindelnät. Tänk om det var så, att hon lagt ut ett nät och väntade på att de flygande tankarna skulle fastna i nätet… Men i båda fallen skulle hon aldrig undgå obehagligheten och lidandet i väntans press och krav.
Det måste ha varit jobbigt.

Med all sannolikhet borde det verkligen finnas en extremt stark orsak till det där lidandet. Man kan inte utsätta sig för sådana knäckande ansträngningar just för nöjes skull. Jakten på de olydiga idéerna som snurrar utan att fastna kan vara mycket smärtsam. Det kan förekomma oväntade obehagligheter och det hade han redan märkt från början till denna kritiska situation. Han kunde se vederbörandes inåtvändhet och frånvaron av intresse för stimuli utifrån.
Allt tydde på att hon lyssnade inåt, hon är alltså upptagen av sin högst privata värld.

Hon skulle inte vara så fobisk och insistera med en sådan bestämdhet och en överkrävande envishet. Hon skulle inte göra det om hon inte hade ett väldigt behov av det hon gjorde. Jakten på egna idéer var obestridliga i form av en inre kamp mellan hennes starka vilja och idéernas vägran för tillgänglighet. Denna kamp hade alltid varit antingen en vinst eller en förlust.

Damens misslyckande var inte fullgjort. Möjligtvis var hon förblindad av proceduren och besatt av ett mål, eller så var det så att själva driften inom henne var så pass extrem att det inte gick att göra något åt det. Det spelade egentligen ingen roll vad som än hände i detta genomlidande. Hon var i alla fall tvungen att komma dit där hon skulle. Hon var tvungen att få ur sig det hon ville. Det kunde inte vara något annat än ett riktigt kaos som hon stod inför, en eländig kamp.

Han fann sig plötsligt mogen för rådande problem. Han blev indragen och involverad av hennes enigmatiska situation och inkopplad till hennes obegripliga bekymmer med en direkt anslutning. Ett ofattbart problem som han inte har den minsta aning om vad det var för något överhuvudtaget.

Han kände sig utsatt för anklagelsen, anfallen av en skuldkänsla utan anledning. Han fann sig själv bärande av en överbelastningsångest och kände en mycket stark medskyldighet till damens dåvarande lidelse.
Frågan var om hon skulle acceptera hans medkänsla som välvilja och godhet och överväga hans känslor med hjältedådens måttlighet. Eller hon skulle kanske uppleva hans uppförande som ett fräckt intrång i hennes universum. Hon skulle aldrig ens kunna tänka tanken att hans inskridande var en del av hennes lidelse och hans överkänslighet som avspeglade hennes tillstånd, med de allra minsta detaljerna. Hon borde i så fall inte bemöta hans förundran och förvåning av likgiltighet och annullera hans tillvaro helt och hållet.
Hon skulle inte heller tro att han var en sådan otäcking som ville utnyttja tillfället och försöka med något.

Så invecklad kunde situationen inte vara, men ändå så fick den sistnämnde risken honom att krympa och ägna sig åt sin egen sysselsättning och inte bry sig. Han hade inga större problem med sitt skrivande. Men människan har en ställning. En sådan ställning avgör hennes faktiska värde. Enligt det mänskliga begreppet var han tvungen att med omedelbar verkan ingripa i ett nödfall och göra sin oundvikliga och framförande plikt. Han var tvungen att inta utgångspunkten som var en inre kraft som drev hans godhet och förvandlade den till en slags energisk hjälp. Men när han konfronteras av en driftkraft så hittar han på andra ursäkter och förklaringar till varför han så gärna ville ställa upp och hjälpa till och med egen fri vilja. Han skulle hävda och tillämpa sin egen erfarenhet. Alla brukbara erfarenheter som skulle kunna hjälpa och hindra utsättningen för skuldkänslorna.

Men den här damen godkände aldrig hans existens och som bevis på detta beslutsamma förnekande så har hon aldrig någonsin ens vänt sig mot honom, inte en enda gång. Hon konfirmerade detta förhållande till honom ett tiotals gånger, just alla de gånger som hon rev sönder sina sidor och skrynklade ihop dem och slängde dem. Efter varje hysteriskt agerande återgick hon igen till samma skrivställning och på nytt försökte hon tillämpa liknande ansats, samma process och precis som hon gjorde det för första gången, med samma intresse och engagemang och med samma envishet. Ett besvärligt misslyckande och en ännu besvärligare bearbetning har pågått i flera omgångar.
Han råkade glömma bort henne för stunden.

Han lämnade sitt hörn och gick ut från salen och för tionde gången kom han tillbaka med en ny kopp kaffe.
På vägen in bestämde han sig för en snabb plan för hantering och ett ingripande i en problematisk situation, en offensiv plan…

Han visste inte och lade inte heller märke till att genom den övervägande försiktigheten som han utövade så hamnade han själv i en traumatisk kris även om han annars såg ut att ha en väl fungerande personlighet.
Han visste inte detta men han visste utan tvekan vad han skulle göra.
Agerandet kunde inte vara mer strategiskt. Han insåg redan då att det fanns något bland planerna som skulle vara mycket lämpligt för damens komplicerade situation. Han kom så långt med lösningarna att övertygelsen var så stark att hans erbjudande till hjälp blev så självklar och nästan ett måste. Damen kommer inte att ha något val. Hon måste acceptera hans erbjudande eftersom att det inte kunde finnas mer förluster som ett tillägg till det som hon redan har förlorat, av tid och kraft.

Om damen var i behov av något som var tillgängligt hos honom, då fick han skulden för passivitet och olikgiltighet. Bekräftelsen för bevis kommer att byggas på pappershögarna, som ligger på golvet, runt om hennes plats.
I huvudet hade han en uppsamling av lösningar av olika slag som skulle gälla damens situation, åtminstone en utväg med en relativt förenklad möjlighet. Urvalet av lösningar var så att säga baserade på hans egna erfarenheter.
Han visste hur man klarar sig på egen hand inför ett katastrofalt oväder, jordbävningar eller översvämningar då kapaciteten för överlevnaden sätts på prov.

Det hörde till hans andra åtgärd som var mindre viktiga, liksom orättvisans mäktiga slag, tortyrens härliga dans och isoleringens tysta symfonier.
Han visste hur man förgör ilskan, förtär verkan av klagomål, upplöser bitterheten, förskjuter vreden, utplånar frihetssträvan, släcker eldsjälen och hur tappert man tror på alla ideologier.
I den ironiska rådgivningen, som inkluderad vetskapen, att den visste hur man på ett lämpligt sätt underströk sin egen eftergivenhet och avvek för de andras åsikter. Hur man ofrivilligt deklarerade sin efterrättelse och underkastade sig vad man har utsatts för eller funnit sig i.

Man tackar för den oförändrade varaktigheten och nöjer sig med det minsta, alltså att bevara den egna entusiasmen på nollgränsen. Hellre det än att gå under. Man ska aldrig glömma att visa en beständig tacksamhet för den stora ondskan mer än för den lilla godheten och ständigt fortsätta att göra maktlösheten bekväm. Han kunde på ett effektivt sätt begränsa besvikelsen, hålla undan kärleken, radera uppskattningen, kväva nyfikenheten, frysa tårarna och offra sin egen oskyldighet. Man ska inte referera sig med någon annan än till sig själv. Reglera självbehärskningen och rätta sig efter de otillfredsställande förhållandena. Man ska inte förorsaka missnöje eller manipulera sina egna känslor och utöka medvetandet om verkligheten.

Han var klarsynt och entusiastisk och det är därför hans recept innehöll allt mellan himmel och jord. Hans resonemang var några enkla formler som kretsade runt en kärnpunkt. Allting föds som något smått men utfaller stort. Allt förutom sorgen, den föds stor och blir liten. Därför kunde han konsten att dra ner utvecklingen av omständigheterna till nollgränsen. Han kunde avlägsna oroligheten inför den hemska framtiden och utlösa effekten av tvångstankar.
Därför visste han att damen skulle kunna finna någonting bland allt detta som var passande för hennes fall. Det fanns ingen tvekan om att det var en värdefull hjälp av ett stort sortimentserbjudande. Därför bestämde han sig, efter en sista kopp kaffe, att han måste ingripa och hejda hennes hopplöshetsutveckling.
Det var alltid lätt att säga det, men nu måste han göra något.
Men damen var försvunnen.

Hon hade gått därifrån medan han hade haft fullt upp med sina funderingar. Han hade inte märkt hennes sorti. Det var bara de hopskrynklade papperna utspridda på trägolvet som var kvar.
Han kände sig bitter.

Bitterheten förstärktes av kaffesmaken eftersom han glömt lägga i socker, vilket framkallade den dubbla effekten och förvandlades till en djup dysterhet som sjönk in djupt i det inre. Han stirrade på pappershögen precis som han försökte suga ut trösten eller tränga sig in i den och för att känna av damens svåra problem i en systematisk avläsning. Han absorberade hela hennes problem och liksom sög in det genom de nu så stora ögonen. Men omedvetet utökade det hans överbelastnings- och samvetsångest. Det var sorgens regler som tillämpades och hans kunskap var otillräcklig för att möta det.

Ungefär klockan tre på morgonen väcktes alla campare av ambulans- och polisbilars ylande sirener alla insatser gick till att undsätta och finna en drunknad. Senare vid frukostbordet övermannades han och hämtades till det stället i den stora salen där han brukar sitta. Han var omringad av tre polismän och blev frågad en massa frågor. Efter en timme fick han skriva under på flertalet benvita papper, vilket betydde att han gjort sitt. De fick pressa ur honom all information de behövde och tömde hans minne av gårdagens händelser. Han var det enda vittnet som varit under samma tak som den nu avlidne damen.

Hon tog livet av sig och förundersökningen var i full gång. Den gungade mellan damens frivilja och tvångsrelativiteten i det som skett. Misstänksamheten övervägde mordets procedur och det krävde ytterligare flera timmars förhör för alla camparna. Undersökningen av kroppen kunde inte betona eller ens peka på fylleri eller någon annan medicinsk påverkan.

Men han visste ingenting om henne mer än att hon slingrade sig i ett komplicerat nät av lidelse. Hans vetskap var faktiskt hypotetisk och antagandena var inte grundade på någon säkerhet utan resterna från de hopskrynklade papperna.
De grävde i alla papperskorgar. De vände upp och ner på alla sopsäckar i trakten och följde lukten av det tragiska slutet. De upptäckte att livets tagande var rotad redan från det första ögonblicket då hon trängde sig in i hans gårdag. Han hade alltså rätt. Hans överkänslighet hade kunnat känna av det elektromagnetiska draget och han kunde avläsa förloppet i hennes första stadium.

Hon beslöt sig för att göra slut på eländet genom att brutalt överskrida livets gränser och ingen visste hur det gick till. Ingen, förutom honom. Han visste det, när han såg hennes förtvivlan i sitt försök att lura fram hennes egna tankar. Men det var tankarna som lurade henne och eftersom hon inte hade ett tydligt medvetande om verkligheten så visste dem hur de skulle kunna befria sig och besegra henne.

Det slets i honom slets av reportrar och journalister från olika håll. Han intervjuades, tillfrågades och löjligt hedrades med att han var den sista person som sett den välkände författarinnan. Det var han och ingen annan som upplevde hennes sista lidande episod från ett så nära håll. Han korades av hjältemodets medalj.

Men…
Utan någon tydlig anledning blev han deprimerad. Han svettades av trycket från den ofattbara nedstämdheten och påverkades ytterligare av en hemsk rysning som i sin tur ledde till andningssvårigheter. Ännu mer svett och mer instabilitet i andningen förvärrade hans situation.
Han kände tydligt hur hans egna tankar rörde sig snabbare och snabbare, liksom på väg att bilda en roterande kraft vars dragning spred sig i hela hans kropp i form av en stark känsla av svimfärdighet. En sådan rubbning var till för att de skulle samla sina krafter och när dem blev tillräckligt starka så skulle de slå till. En riktig smäll rakt i ansiktet på honom för att han skulle begripa slutsatsen, att allting var hans fel.
Han stelnade till, paralyserad av det faktum att det kändes såsom att han fått rötter som växte på en mordplats.
Han var mördaren. Han var mördaren…

Han hade kunnat göra vad som helst, men gjorde han någonting? Absolut inget, ingenting.
Han hade kunnat rädda henne genom att försöka påverka och ändra hennes viljeriktning och den negativa process som pågick inom henne för att lindra och kanske ett försök till att undvika hennes kvävning i den redan infekterade tillvaron.
Hans andning blev ännu tyngre och övergick till ett kritiskt läge. Andningen blev undertryckande och det kunde ha lett till en snabb kvävning om inte tårarna trängt sig fram. Trodde han.

Spänningen släpptes och de samlade reaktionerna i hans kropp agerade nu fritt och okontrollerat. Det upphetsade rusande blodet i ådrorna och trycket var som en kokande massa av bly. Den våldsamma och hastiga upphettningen tryckte ut saltat svett som täckte hela honom. Ångesten tog form, en granithård konsistens. Han höll på att stekas på en tillvarons kokplatta och skakas av de numera kroniska skuldkänslorna. Ångesten sprack och föll i småbitar. Varje bit bar på ett visst egenskapsord som återspeglade hans faktiska verklighet. Du är inte mer än en farligt feg alltför otillräcklig stor svikare, alldeles för trög, en riktig förskjutare, en sjuklig fördröjare och en mycket dubiös tvekare. Till sist snubblade han in i ett annan slags av sanning, han kunde inte vara kapabel till att utses som situationens hjälte. Då förråddes han av sviktande värdighet. Han kände sig så oansenlig, ynklig och värdelös. Några sådana känslor skapade ytterligare en möjlighet till ångesten för att bli inflytelserik och den kunde anfalla honom med sina egna tankar. Han attackerades av allt som han hade samlat på sig, alla dessa värderingar, slutsatser, analyser och fördomar. Allt som var kvar i botten på hans huvud efter damens bortgång. Allt som han var stolt över och förfäktade det reste sig upp i hans skalle och gjorde uppror. De vandaliserade hans självförtroende och slet sönder hans trygghet. Han var inte sig själv längre, utan en hopkrupen och mycket osäker person.

Han blev halvt sittande på sin stol vid samma bord i närmare tio timmar. Hopkrupen som en uggla utsattes han för det inneslutna sammanbrottet. Han var fången av dessa tankar. De kunde framkalla en sådan överdriven dramatisering av damens sista timmars dystra lidande.

Han skulle aldrig kunna gissa att hon var en författarinna. Han visste ingenting om hennes framgång som sådan.
Han kunde aldrig läsa av hennes beteende och agerande som kunde förtyda hennes hemska inre konflikt och utvärdera hennes kamp mot ”Hemingways komplex” som var högsta graden av depression och förvirring. Därför visste han inte att hennes liv skulle ta slut på samma sätt som hans och därför gjorde han ingenting för hennes skull. Allt detta tydde på att det var han som knuffade damen mot hennes dystra öde, med din ovisshet.

Han studsade upp med ett våldsamt ryck och beslutsamt lämnade han salen. Men han kom tillbaka och satt där i ytterligare tio timmar till. Sömnbristens verkan gjorde hans huvud likt ett ruttet ägg. Den inre friktionen och det inre utbrottet förfärade honom med en förskräckt upprepning av hela händelsen, om och om igen. Skräckslagen sprang han ut utan att förstå vad som skedde inom honom. Men ännu en gång kom han tillbaka och satte sig på samma sätt som tidigare. Han var medtagen och utmattad och därför visste han inte att han redan då blev mottaglig, både fysiskt och psykiskt, för en sådan sinnesrubbning. Synvillor, illusioner och inbillningar tog kontroll över hans medvetande.

Uppenbarelsen exponerade damens närvaro och övertygelsen kunde lätt framkalla de perfekta kontrasterna. Han såg henne med egna ögon sittande på andra sidan av salen, precis på samma sätt som hon gjort tidigare. Han reste sig upp och gick direkt till henne. Han bad henne om ursäkt och erkände sin egen slapphet och dumma misstag att han inte kunde värdera hennes problem på rätt sätt. Han menade det i djupet av sitt inre och därför fortsatte han att mumla att han aldrig skulle förlåta sig själv.

Men damen nöjde sig med att se rakt in i hans ögon, helt tyst, därefter vände hon sig om och drog igen en ridå av likgiltighet. Men han gav inte upp utan snurrade rund bordet tiotals gånger, ältande, insisterande och vädjande att hon skulle förstå och acceptera hans godhet som ursäkt. Men damen, som var fast bestämd, försjönk i sin egen tystnad och travade på i den fullständiga likgiltigheten tills dagen därpå. Det var en avsiktlig vedermöda och pinsam förnedring.

Hon reste sig upp och gick ut. Han följde efter. Han blev skräckslagen när han insåg vart hon var på väg och med en viss hysteri försökte han ställa sig i vägen för att hindra henne att gå ut på den extremt långa bryggan.
Han fortsatte med förslagsföreläsningen och insisterade att få henne att bli övertygad om livets värde och optimismens viktighet i sådana mörka nätter. Men det gick inte. Hon fortsatte att gå rakt fram. Han var tvungen att ta tag i henne för första gången under de besvärliga fyra dagarna som var fyllda av bitande spänningar och sömnlöshet.

Hon visste att han rörde sig mot henne och därför gjorde hon ett motstånd och knuffade till honom så att han föll ner i det kalla vattnet. Han insåg direkt hur stor och tyst hans ångest var. Den trängde sig in i hans lungor såsom en frätande klump och kylde ner hela hans bröst. Han vadade i vattnet och plaskade i kvävningens mardröm och höll på att sjunka ner i den djupaste bitterhetens verklighet. Ångesten förvandlades till ett mycket konstigt nät. Den vävdes av olika känsloblandningar, viktlöshetens beteckningar och fysiska termer samt av en massa andra begrepp och konstitutioner. Han vadade i sin egen ovilja och vägran att ge upp och därför gungade han mellan botten och ytan ett tiotals gånger. Men fyra dagars trötthet hade sina stränga lagar som utkrävde eftergivenhet och som bara gjorde honom tyngre och tyngre. Rörelserna blev klenare och trögare. Kroppen blev kallare än någonsin och hjärtat förvandlades till en gummiboll med hög elasticitet.

Ögonen blev fruktansvärt stora när han för sista gången såg hur damens kropp upplöstes och hur djupet fick återgå till sitt egendomliga mörker. Vattnets tryck var väldigt högt och påverkade starkt hans trumhinnor men det var inte det enda skälet till att han aldrig fick höra de tjutande sirenerna från ilande brandbilar eller den mycket försenade ambulansen ännu en gång…

.-.

/. Tuniske författaren Mohamed Laouini, noveller, bearbetad, redigerad från arabiska och vidare över till italienska/engelska samt med bearbetning till svenska av skriftställaren Johanne Rydgren Rilje.
© All rights reserve.


Egna verk:
Al-zi'bag al-Aswad : majmu'a qisas qasira. - [Lessebo] : [M. Laouini], cop. 2002. - 160 s. - ISBN: 91-631-3253-2
(Det svarta kvicksilvret). - Arabisk text
Asfar kristina : riwaya. - [Lessebo] : [M. Laouini], [2002]. - 168 s. - ISBN: 91-631-3205-2
(I skuggan av mordet på Olof Palme : roman). - Arabisk text


_ . _