Ibland kan jag blotta mitt sargade hjärta
och du får det att verka som om ditt också exploderat
så det är svårt att hitta alla bitar igen.

Jag vet att du våndas.
Men det här har aldrig varit mitt val.
Din värld förblev densamma
medans du liksom klev över in i mitt parallella universum.
Du har alltid haft ditt liv på andra sidan.
Du öppnade en dörr.
Du mötte mig med ena foten i min värld
och andra fortfarande förankrad i din.

Sen stod du där, med båda dina fötter bakom dörrlisten.
Med de vakande ögonen bakom dig
så blockerade du öppningen,
och med ett sorgset uttryck i ditt ansikte stängde du dörren
rakt i ansiktet på mig.
Nu får jag bara kika in genom nyckelhålet då du behöver ventilera.

Min ventil får förbli stängd så länge det handlar om dig.

Försöker skapa distans och få perspektiv,
tror jag får kontroll över mitt känsloliv.

Men så är du där igen
och jag slungas rakt in i kaklet
så fort jag får orbitera i din sfär.
Det där glödande klotet lockar så...

Så nära, men så onåbar
Som att jag är den där malen
som dras till flamman, eldklotet,
men kan bara hålla mig på säkert avstånd för att inte slukas och förkolna.