Jag ville inte vara redo, jag var inte redo för vad som än väntade mig. Monstret rörde sig sakta mot min säng med vidd öppen mun, fortfarande skrikandes. Jag ville inte lyssna längre, jag ville inte det här. Jag var inte så modig som jag hade trott att jag var för nu när monstret väll stod här framför mig var skräcken så stark att hela min kropp paralyserades. Jag kunde bara kolla på monstret som kom närmre och närmre och jag kunde inget annat göra än att fortsätta stirra på den. Hur dennes skugga på väggen dansade sig allt närmre mig och fruktan inom mig blev bara större och större.

Jag hade väntat på detta ögonblicket, väntat på att få se monstret i ögonen och få det att försvinna för alltid. Men istället låg jag här skakandes under täcket och viskade tyst för mig själv "försvinn, försvinn, försvinn bara här ifrån" om och om igen. Men jag kunde höra den, hörde hur den rörde sig runt i rummet och kom allt närmre mig men jag vill det inte längre. Jag hade ångrat mig, jag ångrade att jag trodde att jag skulle klara av att bekämpa det. Han var den del i mitt huvud som jag var mest rädd, "det" var den varelse jag hade drömt om i mina allra värsta mardrömmar som spelades upp i mitt huvud varje kväll innan jag skulle somna och stannade kvar hela natten tills solen började skinna igenom fönstrets rullgardiner.

Jag kunde inte stå emot rädslan men jag visste att jag behövde bekämpa den var som än skulle hända så behövde jag fightas. Jag reste mig från täcktes trygghet och ställde mig upp i sängen med blicken stirrandes mot varelsen som nu kollade rakt mot mig bara några cm ifrån. Den bara stod där och skriket som hade ekat i hela rummet dog sakta ut och vi stod bara där. Stirrandes emot varandra utan någon tanke på nästa drag. Jag var chanslös, det visste jag redan men varslen skulle inte får mig utan kamp. Sen var det som om tiden snabbspolades och monstret stod precis framför mig i sängen med munnen fortfarande vidd öppen men utan det hemska skriket. Dennes långa, svarta armar lindade sig runt mig och var nästan omöjliga att ta sig ur. Jag kämpade, kämpade för att ta mig loss men armarna fortsatte slinga sig uppåt mot mitt bröst, mot min hals och mott mitt huvud. Vid bröstkorgen saktade den in och lika snabbt som den hade kommit in försvann den in i skuggorna och utanför vid min sovrumsdörr stod mamma i sin lila morgonrock.

Hon sov vid min sida hela den natten, berättade små historier om allt ifrån riddare till historien om de tre som grisarna. Jag kände mig trygg i hennes närhet och för varje natt de kommande veckorna fanns mamma alltid där vid min sida. Det var inte först efter första flyttlasset hade gått som mitt rum kändes som endel av huset och inte som den del i mot huvud som skrämmer mig som mest.