Carlos Ruiz Zafóns De bortglömda böckernas gravkammare– serie Vindens skugga, Ängelns lek, Himlens fånge och Andarnas labyrint är nånting av det bästa jag läst. Och jag har läst tusentals böcker – jag har faktiskt ingen aning om hur många. Så det finns jämförelsematerial menar jag.

Så det var med högt uppskruvade förväntningar jag tog mig an den fjärde och sista delen, Andarnas labyrint. Det kan ju delvis bero på mina skyhöga förväntningar, men hur som helst tycker jag inte att konceptet höll riktigt till slutet. Det var helt enkelt för mycket action med ”jakter och skjutande”, sånt som jag kanske diggade när jag var i lägre tonåren eller ännu yngre. Och för lite av den mystik och magi som byggdes upp från början, d.v.s. i Vindens skugga.

De bortglömda böckernas gravkammare– serien har ju varit något av ett livsverk för Zafón. Romanerna har kommit ut 2001, 2008, 2011 och 2016 så det har tagit honom 15- 20 år att skriva hela serien. Romanerna är inte en traditionell kronologisk serie, utan de består av olika historier med delvis samma persongalleri, där handlingen i de respektive böckerna vävs in i varandra. Böckerna kan faktiskt t.o.m. läsas i vilken ordning som helst.

Nu skulle det ju ha varit närmast omänskligt att upprätthålla den magi som skapades och rådde i Vindens skugga. Och vilket språk – poetiskt, nyanserat och sprängfyllt med sinnesintryck! Man får nästan lust att lära sig spanska bara för att kunna läsa dessa böcker utan att gå miste om nånting. Och det jag fascinerades allra mest av är den mystiske författaren Julián Carax, som inte går att hitta och som dessutom tycks ha som sitt mål i livet att söka upp varje exemplar av sina egna utgivna böcker för att förstöra dem…