Tänk om endast ett intresse, inte så djupt, nästan lättvindligt, kunde göra att man tog de snabba sprången i relationen.

-Trösta dig, du har gjort de stora sprången!
Tillsammans med en man, ni är förlovade!

Men ett lättvindligt barn tillsammans, bara aktionen att skapa ett barn är lättvindligt, jag menar; Så mycket ansvar, och en och annan kärleksslav(Föräldrarna)
Då, om aldrig förr, är det dags för föräldrarna att ta ansvar. När barnet är där, i famnen, i verkligheten, och inte bara i sin bubbla, som är lila, så småningom stora magen.

Men om jag inte klarar av...
Det vet man väl med sig?
Det är inte säkert, men jag känner mig mogen.
Visst jag skriver detta ofta, om fruktbarhet, och icke -fruktbarhet, och jag lär väl tråka ut mina läsare...(Vilken fördom!!!)

Men jag kände mig ännu mer mogen i mitt beslut att skaffa barn med dig, när så min fina väninna skickade mig länkar angående Re-born babies, en slags dockor, som man kan öva på, innan man fattar beslutet att bli förälder.

Men? Börjar det inte gå för långt, att öva föräldraskap på en docka? Jag undrar objektivt. Alltid har människor runt mig tänkt att det är naturligt för småtjejer, att leka mamma pappa barn, till en viss ålder. Att det ska förbereda dem på föräldraskap, att det på något sätt är inbyggt, kärleken för ett barn. Men hur var det för mig när jag var liten och Lekte mamma , pappa, barn? Det kändes inte naturligt, det samspelet, som mina tjejkompisar hade för sina dockor, hade inte jag, och jag undrade ständigt, Vad är det för fel på mig? Är jag inte tjej? Jag borde ju kunna det här? Leka med inlevelse och ha känslor för den lilla dockan? Jag tyckte att dockorna var vackra, och därför samlade jag på dem! Men att det skulle vara något mer, inbegripet i leken, det förstod jag mig aldrig på! Visst det är en stor skillnad på en docka och ett barn! För ett barn gäller kärleken och omvårdnaden livet, att barnet skall överleva! Klandrar mig själv för att jag inte klarade att ta hand om min son, när jag var femton, jag känner mig mogen för ett nytt liv i mitt liv, jag vet att jag på sätt och vis har det gamla livet kvar, en tillhörighet ifrån det gamla livet, Simeon min son! Men med det nya, jag vill känna den lycka som en förälder känner för sitt barn, när allting är optimalt! Och kanske är det fel, att fästa alla dessa känslor ut i etern, och varför inte direkt till min pojkvän!? Jag har talat med min pojkvän och han förstår mig. Nu är det färdigdiskuterat! Och jag säger slutligen; -Jag vill ha barn nu! Och då säger min inre kompass; -Vad omoget av dig!