Det är avslutningsmiddag imorgon och jag vet inte vad jag borde hoppas på. Jag vill träffa dig mer än något annat just nu så jag hoppas på att du är där, jag hoppas att vi sitter ihop och att din arm är runt mig och vi pussas offentligt och går hem och myser vid elva. Jag hoppas att alla ser. Jag bryr mig inte om att bli dömd. Fast vi har pratat om Zeus supermänniskor och vikten av att vara hel själv så vill jag vara en halva med dig.
I ett annat, också troligt universum är du där men vi pratar inte. Du håller dig till ditt. Jag håller mig till mitt. Jag kommer dricka då, prata med Johanna och skåla med alla ansikten jag saknat, låtsas som om jag inte saknar dig och prata om Oscar från Tinder. Jag och Jessica kommer gå på lamm-jakt och jag är känslig och ur balans och går antingen hem tidigt eller alldeles för sent, och jag kommer veta hela tiden om din blick söker min och jag kommer aktivt ignorera den. Inte för att jag tycker spel är så kul längre. Men spelar du kommer jag spela, och offentligt kommer det se ut som om jag vunnit.
Du kommer ge mig den.
Vi kommer båda veta vem som egentligen vann, och vilka två som förlorade, egentligen.
-
Gud vad jag saknar dig.
-
Det är en lång process att få bilden av dig att sammanfogas med ditt verkliga jag och stegen går både fram och tillbaka.
Jag kom på mig själv med att tänka på hur du rör dig. Hur mycket jag störde mig på dina mönster.
Det kommer inte ha gått bort på grund av hormoner och saknad. Jag kommer fortfarande störa mig. Jag kommer hata hur stressad du blir över att vara sen och jag kommer hata att du skyller på alla andra än du, fast det är DU som är sen. Ser du, jag är redan igång. Blodet rusar, systemen blir röda.
Jag hatar hur du skrattar. Ett viskande, väsande skratt.
Jag hatar att det var så länge sedan jag skrattade med dig.
Jag hatar att mitt självvärde ligger i dig. Att jag aldrig tycker om mig själv så mycket som när jag ser mig i dina ögon.
-
Och jag läste en gammal text nu, Till P, om du ser det här, och jag inser att tiden är underlig. Tiden är lustig. Saker och ting har en tendens att gunga tillbaka i samma mönster. Vi är där vi var då, för ett år sen. Bara lite söndrigare, lite tröttare nu.
-
Förra september skrev jag om hon som körde över Simon som en ångvält och att hon aldrig har varit vackrare än i hans ögon ikväll.
Jag vet inte om jag har vetat hela tiden att jag och hon egentligen är samma.
Då sa jag att tjejer som hon aldrig vinner. Och här sitter jag nu.
-
Ja. Samma visa, samma vers, ett år senare. Värk i hjärtat försvinner aldrig, den bara byter form. Det jag flyttade från Jonathan bor nu hos dig, med annat utseende. Jag saknar ditt skägg och ditt hår på morgonen. Jag fastnar i gamla snapar jag sparat, du drar mig till dig och kramar om mig när jag sitter och klagar på mitt utseende.
Och i verkligheten plingar mobilen till. Oscar.
Han är rolig. Det är kul att skriva med honom, det går lätt. En dans, som du sa för ett år sen när vi kollade igenom Lovisas tindermatchning.
Då var du min dans fastän jag var taktdöv.
Är det såhär det är nu? Jag byter ut en längtan mot ett behov och ett behov mot ett substitut.
Framför ögonen spelas det lyckligaste av scenarion upp, jag glömmer dig, oscar är skitkul, han blir nya du, du går vidare och det gör inte ont och jag går vidare med öppet hjärta och tilltro på framtiden och att den faktiskt är ljusare.
Och sen, nästa höst, så sitter jag med en sönderspelad fiol igen och inser att jag kastat bort ännu en toppenkille för att jag fortfarande inte var redo att ta emot något riktigt. Och pojkarna byter namn och jag byter hamn men det är samma historia till slut ändå.
-
I ett tredje troligt scenario kommer du inte, och därifrån kan historien sluta på två sätt. Antingen äter det upp mig och jag går hem tidigt, tappar poängen med att träffa folk som ändå bara lyser i skenet från dig.
Eller så stannar jag längre. Skrattar med Barai. Dricker vin med Johanna. Pratar dålig franska med Jeffy. Flirtar med Casper. Skrattar, sjunger, dansar. Låter mousserande göra sin grej i mina blodomlopp och vakna upp morgonen efter med en halvpackad väska och tre nya snapstories som jag inte kommer ihåg att jag la upp.
Och ihopknytet, alla dessa tankar... Det kommer kanske inte bli en bal på slottet. Men det kanske ändå inte bli en kväll framför spishällen med fingrarna fast i askan.
-
Jag har fått vara magisk. Jag har fått vara ett enigma. Nu vill jag bara vara människa.
Älska mig ändå.
