kärleksdikt till en rambutik där jag brukar rama mina målningar
Rama in mig
rama in mina andetag i rosa moln och lätta suckar
förlåt mig allt och lägg mig i din bröstkorg
rama in suddiga blad där endast blicken finns kvar
skruttiga skrynkliga papper ur svettiga barnhänder
där det står skrivet
rädda jorden och blommorna!
rama in barnens framtid
håll ett brandtal kring mjuka kroppars lek
rama in sälarna i en blå oändlig ram
besätt den med snäckor som ännu sjunger!
regnet kan du inte rama in
inte gråten från föräldrarna som lyssnar i vinden
vem ramar in händer som sträcks fram
för att ta upp sina barn i knät
snödropparna
de första som bär dig in i känslan av att våren finns
rama in mina ögons vakendröm
jag vill äntligen få se den tydligt avteckna sig
mot den kalla väggen!
x
Jag kommer till dig med svärta utan början eller slut
dagar hoprullade i silkepapper
vad ska vi göra med berget av svärta som växer?
jag hämtar svärtan i små skålar men berget växer ändå
rama in min röst i en smal guldram
om du vill
jag tackar för landningsbanor
till små hästar i rosetter
lejonmammor och änglatrumpeter
på omöjligt tunt papper
cellister
pianister
och trumpetare
älskande par i ställningar jag inte minns men allt finns
någonstans i syrafri passepartout!