Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kvällarna på hotellet.


Vid ett runt bort vid den vrå jag älskar allra mest. Med ett glas av kristall med stänk av blått hav i. Som jag läppjar som vid att vidröra horisonten i solnedgång under svag blodröd belysning runtom. Sorlet omkring. Tiden som passar mig. Jag passar alltid den i denna miljö. För den är ej knapp. Utan är som en oändlig stund i tillvaron. Jag kan gå precis när jag känner, dyka upp när det behagar, Men det är aldrig sant. Tvärtom så styr den mig ständigt. Tiden. Vid stängningsdags och vid sista ankommande tåg hem. Men jag tar med mig glaset av kristall, med stänk av blått hav , vilar mina läppar mot horisonten, tyst vaggar tåget runt horisonten, följer mig dit jag är på väg.




Prosa av Lars Gullberg
Läst 85 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2018-10-17 12:17



Bookmark and Share


  Jenny Leine VIP
Precis så är det, den starka känslan av flyktighet och närvaro på samma gång. Ett nu att läppja stillsamt på, ett livselixir.
2018-10-17
  > Nästa text
< Föregående

Lars Gullberg