Vid ett runt bort vid den vrå jag älskar allra mest. Med ett glas av kristall med stänk av blått hav i. Som jag läppjar som vid att vidröra horisonten i solnedgång under svag blodröd belysning runtom. Sorlet omkring. Tiden som passar mig. Jag passar alltid den i denna miljö. För den är ej knapp. Utan är som en oändlig stund i tillvaron. Jag kan gå precis när jag känner, dyka upp när det behagar, Men det är aldrig sant. Tvärtom så styr den mig ständigt. Tiden. Vid stängningsdags och vid sista ankommande tåg hem. Men jag tar med mig glaset av kristall, med stänk av blått hav , vilar mina läppar mot horisonten, tyst vaggar tåget runt horisonten, följer mig dit jag är på väg.