Ensamheten är nog det som tynger mest. Den syns inte och går heller inte att greppa. Folk skrattar och ler precis som jag. För att vi måste. Det står skrivet att jag inte får sjunka ner på badrumsgolvet och göra mig så liten som möjligt.
När vi skrattat färdigt, omfamnat varandra och sagt farväl, så breder mörkret ut sig och jag kan slappna av. Det är en lättnad att inte tvingas till att le när natten slår sitt fäste och fördunklar fotbollsplanen där vi brukade hålla till.

Mörkret kommer till världen och stjärnorna föds. Då behöver jag inte låtsas längre. Jag kan vara mitt fulla jag. Ingen förstår och jag kan inte heller förklara. Då gör det ingenting att jag inte får göra mig liten, för jag gör det ändå. När ingen ser.

Vi brukade ju alltid skoja om att jag hade nio liv precis som en katt. Ingenting kunde röra mig och världens alla äventyr låg framför mina fötter. Jag styrde rodret. Jag var ointaglig och stark. Jag log med mungiporna trots att själen värkte. Ingen förstod eftersom de inte tittade tillräckligt noga.

Jag behöver tillåtas att falla ihop på badrumsgolvet i samma stund som natthimlen börjar kasta ifrån sig ljus. Om så för en stund.

För att orka med nästa soliga dag måste jag ligga belägen på golvplattor där kondenserat vatten blandas med salta tårar. Skam och vämjelse. Duschstrålen som värmer och ångan som alstras lägger sig som en dimma. Den dunstar på både spegel och kakelgolv. Då behöver jag inte tänka längre, men samtidigt är det då jag tänker som allra mest.