Rispande naglar. Sönderbitna men ihärdiga. Träbordet darrar. Händerna också.
Dörren knarrar. Den där jävla dörren. Rädd för det som finns utanför. Men också innanför. Någonstans finns något bättre, men inte här. Och inte heller där. En ständig ridå som aldrig upphör. Dimma. Jag ser och förstår. Men ändå inte. Som med luft. Vinden. Den finns där. Överallt. Alltid. Jag känner vid dess ömmande smekningar. Oavsett och förbehållslöst.
Likväl. Omöjligt att greppa dess varande. Lustigt det där. Jag är en ogripbar stormby. Tydligen.

En frisk kropp kilar stadigt med ett förgiftat sinne. Trasigt. Vill så mycket men kan så lite. Nu för tiden. Blickar mot hyllan. Söker tröst. Aha. Backman. Fredrik. Alltid där när ingen annan är det. Med sina anknytande ord och rika sinne. Den enda som inser. Folk med ångest.
Alla vet egentligen. Men skillnaden är att ingen förstår. Inte ens jag.
Vafan.
Du klarar detta. Du om nån. Du är stark, ung och frisk. Utåt skrattar jag medhållande. Självsäkert och glatt. Inåt gallskriker jag. Smärtan skaver och inga plåster hjälper. Desto mindre färgglada förband. Bamse och lilleskutt. En varm kram är föga lindrande. Helvete. Ilska och hopplöshet. En karta med tabletter rasslar ihärdigt. Darrande fingrar söker sig till vita karameller.
Dörren öppnas med ett knarr.
Väskan på axeln och envisa sulor möter hårdare underlag. Dunkla lokaler och gnisslande ljud. Brukade älska detta. Ju. Hantlarna ger blod till musklerna men tömmer det från hjärtat.

En annan dörr öppnas. Vit och ståtlig. Utan gnissel. Oljad och grann.

”Du klarar detta” säger någon med bildning. Glasögon på nästippen och påsydda tygbitar på armbågarna. Prydliga pappersberg och förnäma utmärkelser. Någon skrockar och slår ut med armarna.
”Ja det gör jag” säger jag fast jag vet att jag inte alls gör det. Jag ler med hela ansiktet när jag säger det. Trots att själen värker och orden osar av svek. Jag hoppas att någon ser det, men blicken är redan fäst på kaffekoppen och fingrarna på nästippen.

Jag minns det. Tydligt. Alltid. Innan jag går. Frågan kommer och svaret är alltid detsamma.
Klarar du dig? Det löser sig. Va?
Jag svarar alltid ja fast jag menar nej. Kramar kudden när jag ska sova. Tyget omfamnar vätska. Nästan vackert. Som en smältande mjukglass. Som rinner längs en sumpig våffelstrut om sommaren. På samma sätt flätas ränder ut på både lakan och hud. Det blir fuktigt. Sedan torrt. Men bara för en stund.

Backman lärde mig att kärleken är smärtsam. Fredrik. Att det är därför vi tecknar hjärtan spetsiga. Visst. Men jag förstår inte. Ändå. Att leva gör också ont. Kanske ännu mer. Ändå tecknar vi livet med mjuka kanter istället för skarpa. Blåa himlar och skriande måsar försvinner mot en varm sol. Efterlängtad och rik.