I morgondaggens bleka famn
står en själ, bedövad och skör.

Där kärlekens ljus en gång sken,
härskar nu mörker, tomhet och vrång.

En gång fanns hopp, likt ett öppet fönster om sommaren,
men nu är det stängt, täckt av tungt damm.

Men se, en vind briserar genom tiden,
och för med sig en nyckel att låsa upp.

Från slumrande skuggor reser sig en varelse,
ett hjärta som söker ljus och värme igen.

Vemodets mantel faller bort i tystnadens dans,
och glädjen omfamnar de sargades sinnen.

Det var kärlekens kamp, strid och blodvite,
men nu börjar segerbaneret åter fladdra högt.

Hoppets spira växer fram i fruktbar jord,
och ett frö av förtröstan får näring att gro.

Kärleken, som en sprakande eld,
bränner bort allt det grå och kalla.

Där en gång var förtvivlan och förlust,
blomstrar nu en trädgård av ömhet och passion.

Så res dig upp, kära själ, och omfamna ljuset,
släpp taget om det tidigare och slå ut din vinge.

Låt kärlekens röst bli din melodis sång,
och låt ditt hjärta dansa till livets slag.