Vinterkängor knastrar mot en frasig hinna av vitt. Varken hårt eller mjukt.
Vi går tillsammans genom vinterlandet.
Andetagen lämnar våra lungor med ett litet sus. Täta moln av imma bildas och försvinner sedan i den bitande vinden.

Små pärlor av is klamrar sig fast vid yllevantarna. Stelnade ögonfransar och rosiga kinder. Höjda mungipor men skälvande läppar.
Solljuset ligger som ett täcke över det frostiga landskapet. Utan att värma.
Kropparna darrar av köld men sinnena fryser inte. Ty våra själar brinner av kärlek inför familj och vänner. Ibland långt bort men likväl alltid nära i hjärtat.

Du fattar min hand och jag din. Sulorna knarrar än. Ovan oss reser sig stolt ett träd med vida grenar. Frosten biter tag i stammen på samma vis som min hand i din.

Vi är nära nu.

Det röda huset med vita knutar kikar fram bakom den hala kullen som tornar upp sig. Slädar och pulkor. Lyckliga barn och skrattande vuxna. Dyngsura overaller och avdomnade ansikten.
Glittrande ögon och sprakande livsglädje. Ingen sorg finns till. Lyckan åldras aldrig på den här platsen. Inte när snön ligger tät och vintern alltjämt nalkas.

Nu är vi där.

En tröskel som knakar och doften av apelsin och
nejlikor. Värmen stryker våra förekomster och välkomnar oss in. Vällukten av glögg och ljudet av skramlande porslin som dukas fram. Omfamningar och handskakningar. Mörkret faller och lyktorna vaknar ur sin dvala. Kaffepannan puttrar och brasan tänds. Munterheten ekar mellan trävillans nötta gamla väggar.

En morfar tänder en cigarr över öppen eld, med ett bullrigt skratt som smittar av sig. En mamma med förkläde kramar sin son och rättar till en slips. Läpparna landar snart mjukt på dotterns panna.
Snön glittrar utanför fönstret som pyntas av slingor och ljusstakar. Sulornas knakande avtar för en kort stund. De vilar varsamt mot elementet i sin stillhet. Snart är de redo igen, men ännu inte riktigt.
Förnimmelsen så gripbar och stark. Aldrig vill vi lämna. För alltid vill vi stanna.

Vi är hemma nu.