Träning har för mig alltid varit den renaste formen av terapi. För då mår jag bra. Det vet alla som känner mig. Och även de som inte riktigt gör det. Vitt känt. Endorfinerna som frigörs efter ett avslutat träningspass medför en för mig harmonisk och läkande känslovåg som inte går att jämföra med någonting annat i denna värld. Ingenting.

Trodde jag. Länge.

Men det finns så mycket mer. Som är osagt.
Jag har även alltid uppskattat böcker. I det stora hela. Nämligen. Känslan av den hårda pärmen (eller mjuka) mot fingertopparna som tryggsamt omfamnar bokryggen. Otippat, Japp. Doften av nya vita blad. Eller gula medfarna. Knausgård på senare dagar och Backman sen länge. Rowling sen alltid.

Att om så för en stund få befinna sig i en fiktiv värld. Fantasi. Fantastiskt. Harry Potter.. Så jävla vackert och avgörande. Att i tanken få sitta med Harry, Ron och Hermione vid den stora festmåltiden och (smyg)dricka honungsöl med trollstaven nära till hands. Ett tag bara. Struntar i disken. Är där nu. Staven valde mig, jag inte den. Draksträng. Ge Dobby en strumpa och krama Snape. Hårt och länge. Säga att allt kommer att bli väl.

Att kunna få drömma sig bort och befinna sig på en plats som är lite mindre "på riktigt" Det tycker jag om. Somliga dagar. Att bygga luftslott.

Ibland vet jag inte hur jag ska ge utlopp för mina känslor, för de är så många och påträngande. Intensiva och skoningslösa. När tankarna blir överväldigande och hjärtlösa kastas jag emellanåt ner i ett dike som jag inte kan ta mig upp ur. På ett tag. Då tränar jag. Kanske läser jag en bok. Ler extra mycket. Beklär mig med den substantiella samhällsmasken. Nåja. Försöker. Ibland hjälper inte ens det. vafan? Det var ju nyckeln till att må bra. Det viktigaste av allt. Finns det mer? Existerar det nåt annat?

"Du kanske borde pröva att sätta tankarna på papper." Sa nån.

va?

Jag hörde men förstod inte ordens innebörd. Inte fullt ut. Fram tills dess att jag hittade en penna. Eller fingrarna sökte sig till tangenterna. Ingenting hade känts mer självklart. Där och då. Bitarna föll på plats och och diket skrämde mig inte längre. kanske var det inte så djupt som jag först trodde.
Jag började skriva. Om allt och ingenting egentligen. Till en början. En tanke dök och hamnade strax därefter på papper. Detta på senare dagar. Texter fyllde de sedan tidigare vita och skrämmande word-dokumenten. Men nu kändes de välkomnande. Plötsligt.
Berättelser kom till liv. Redogörelser om hur jag registrerar mig själv och världen runt mig. Livet i sin helhet. Fiktivt som autentiskt.

Träning är det bästa som finns, men kanske inte längre det viktigaste. För mig. Jag skrev en bok. Noveller. Dikter. Poesi. Märkligt. Nästan i hemlighet. Minnen och tankar som tidigare legat gömda och dolda i låsta fack kunde äntligen komma upp till ytan och bearbetas. Plötsligt nalkades lyckan.