Knådad och formad av jorden.
En lerklump.
Formad till en man.
Placerad i en värld kallad Paradiset
av sin Skapare.
Han begärde ingen förklaring.
Hade ju inga ord att formulera.
Lättsamma dagar kom och gick.
Han åt när han var hungrig.
Sov, när han blev trött.
Var vaken - fanns.
Sov - fanns inte.
Livet var enkelt.
Ett djur bland andra djur.
En lättjefull, kravlös tillvaro.
Han ville inget annat.
Önskade inget annat.
Krävde inget annat.
Hur länge?
Hundra år?
Tusen år?
Det visste han inte.
Men han var lycklig.
Vaknade en dag med en
Hon vid sin sida. En Kvinna.
Blev han glad? Nej.
Denna kvinna hade ett språk.
Hon visste saker. Förstod naturen.
Kommunicerade med de andra djuren.
Och mannen fylldes av avund.
Kände sig förminskad och borträngd.
Varför var det nu så kan man undra.
Vad menade Skaparen?
Ingenting faktiskt.
Han tröttnade på sina skapelser
och lät sina ögon vila på andra ting...
Sökte andra Världar - gjorde
en liten minnesanteckning i sin agenda.
Han skulle komma tillbaka någon gång.
Mannen tog en giftig frukt
och gav kvinnan att äta.
Men en orm varnade kvinnan.
Hon åt inte och mannen blev vred.
Därmed var friden i Paradiset var slut.
När Skaparen en dag kom tillbaka
skyllde mannen på kvinnan.
Sa att det var hon som försökt
förgifta honom. Kvinnan förnekade detta
och ett stort bråk uppstod mellan alla djuren.
Då tröttnade Skaparen på alltihop.
Lämnade Paradiset och kom aldrig tillbaka.
Och där var de nu, mannen och kvinnan.
För evigt bundna till varandra
genom en lögn.