Det hade gått fem månader. Fem månader tills att världen skulle bli obegriplig. Fem månader tills dess att orden vägrade följa henne in i verkligheten. Efter ungefär fem månader kunde hon endast ana oktobersolen, så blek mellan stammarna. Hon drog fingrarna sakta inunder hösten. Döende och tunn var den, som tunna blad. Hon kände imma krama längs hudhåren. Hon var sydd med ovanligt tyg i kväll. En slags sorgedräkt. Dräkten hade skapats i samma ögonblick hon förstod innebörden av:
den slags lämningen. Och nu...ville hon hämta....hade hon...skulle hon.....ingenting.