Det var så kallt i rummet.
Men varmt i hans blågrå ögon. De skar, tyckte hon. Hon ville sparka, spotta och sätta sig på golvet . Hon ville fortsätta att älska. Hon ville aldrig att det skulle ta slut. Livet hade dalat in genom springorna och lagt sig framför deras fötter, mitt i prick. Helt bart i deras synfält. Hon gav honom bilden:

En gång flydde en stjärna
som ett stjärnfall och lyste upp hans himmel. Stoftet landade på hans mark.
Varje morgon när han klev ut genom sin dörr skrapade han foten mot henne och hon blev glitter under hans sulor. Han tog henne överallt, hon var med när han grälade med sin fru och när han roade sitt yngsta barnbarn. När han skrattade fanns hon där och när ångesten rann i ådrorna. Hon var hans landningsbana.
Något mjukt som inte fanns men fanns. En ton, en lätt vind, ett löv, ett korn av sanning, lika obetydlig som damm. Men ändå strålade. Hur blev det så? När övergick längtan till kropp? Kroppen till flämtande hopp? Det inåtvända skriket till en form som kunde möta liv? När kom husen? När flyttade drömmarna in? Krigen? Smekningarna? Barnen?

Efter att han läst hennes målning slöt han henne kring sig. Rev sitt hår och stelnade som väggarna i rummet som bar dem. Han visste om många ihopsnörjda andetag. Illviljor. De log falskt.

Nu drog de. Sig inom sig själva.
Tills de dog.
I doften av terpentin.
Tills de dog.
Ut.
Tills hon kom.
Och han kom.
Igen.

Det var så kallt i rummet.
Men varmt i hans blågrå ögon.