Jag skriver mest hela dagarna långa och det är ett flöde som nästan aldrig tar slut.
Denna lilla avarten lr känslosamma utlopp är en sådan.

Den flaskpost jag sände iväg i januari till dig IMP, då var jag aldrig riktigt på det klara med mig själv. Omgiven av det hav den skulle färdas i, var Istäckt och flaskan frös fast och sprängdes i bitar, alla ord skingrades åt alla väderstreck, ord som var påväg till dig. Meningar av ilska försvann under istäcket, å gav dig ett svagt intryck på dig. Förens efteråt när det blivit stillsammare, Isen smälte. Jag fick möjligheter att segla själv fram där i minnenas bölja.

En viktig seglats för att se om jag skulle överleva stormarna å monsunerna i denna tidlösa resa. Det snarlika drag med fjäderpennans tryck jag skriver med nu, som senare kommer läsas av två trötta ögon, kanske det skiljer sig en aning nu. Från det du fick av mig då ingen is har riktigt frusit till än, bara någon liten tjärn där ute i ingenstans, det är precist samma innehåll som då, men lite djärvare från mig.

Men efter den stora våg som sköljde in, insåg jag faktiskt att vi var rätt lik varandra, men det tar tid för en gammal räv att se, att tänka, samtidigt med allt man annars gör och allt annat som måste på något vis följa strömvirvlarna ut, så man inte hamnar i malströmmen.

Då hade jag helt och hållet blivit lite mera knäppare än tidigare, klättrar upp i masten å kvittrar med de andra gaphalsarna, men du tog mer och mer av mig, även om du inte fysiskt var där, i egen hög person, som en sjöjungfru, siren, så fick jag ändå ihop, den växte fram ur så många delar ur skatt kartan, Ingen Long John Silver med träben fanns där att hjälpa mig att tyda den.
Utan min egna våg tog mig till dig.
Du är fin och en bra människa.