Borde jag tala om för min pojkvän och tillika fästman, att jag numera är en Gudlös själ?
Jag tror inte på Gud.
Jag kan inte skriva att Jag inte tror på Gud längre, för då finns förhoppningarna, och förväntningarna på en Gud kvar.
Då har jag inte övergett honom, eller tanken på honom.

-Kära dagbok...

Men som jag sa en gång till min son...
Du kanske inte tror på Gud, men Gud tror på dig.
Och han sa ;

-Häftigt!

Om jag nu säger , för att utelämna allt hopp...
Att Gud kanske tror på mig.
Men jag behöver inte tro på honom.

-Deal!
Alla dessa tanke-monologer, ut i tomma intet.
Eller om det finns hopp utan en Gud...

Alla dessa tanke-monologer, ut i tomma alltet.
Rymden är startgropen. Eller? Atomer? Atomer-Dessa rymdar?

Och mina tanke-monologer...
-Dessa reflektioner!