Det var en katt.
En gång.
Hans husse dog.
Ingen ville ta hand om honom synes det, den gången.
Och de som ville, hade tyvärr ingen möjlighet.
Omöjlig boendesituation sades det, och det var sant också!
Den som matade denna utekatt, som tillhört den avlidna hussen, som jag inte nämner vid namn, hade en syn på katten, som att;

Nu har din husse avlidit, då är det vägen för dig också, att vandra.
Det hörde en nära vän till mig.
Och jag tror honom.

Nu känner jag inte den här kvinnan, som matade Katten Sixten.
Men det borde katten, kunna göra?
Det sägs att katter känner av vilka människor att lita på.
Men stämmer det?

Eller var det bara så för Sixten, att hans överlevnadsinstinkt tog överhand?
Och att han därför var tvungen att lita på denna kvinnas hand;
som gav honom mat?