Trots att trokéerna som ljud är jamber
och jamben uttalas som en troké,
kan båda bygga både dityramber
och sägner enligt Runebergs idé.

För versens fötter går på vilda fester
liksom i elegiers sorgsna sång.
Bäst visar diktens dans med anapester,
hexametern daktylers trygga gång.

Homeros´ myt har kopparröda strofer,
Moliere är fräck med fransk alexandrin.
I Shakespeares blankvers anas katastrofer,
hos Dante kvider helvetets terzin.

Förr rådde tuffa regler för lyriken.
De gjöt en form för fantasiens flykt.
I versens stränghet stadgades metriken
och tuktade poetens ändalykt.

Numera bryr sig ingen om peoner,
daktyler, jamb, troké och anapest.
De forna fötterna var diktens diakoner,
men nu är det poeten som vet bäst.

Nu går Alf Henriksons mission i glömska
med diktarkonstens gamla ABC.
Nu härskar analfabetismens drömska,
amorfa, apoetiska idé.