I väntan på det där som kallas livet
så gäller det att bara överleva
och under sorgens grå presenningar
få andas otakt in i dödens dunk.
För nu är allt förlorat och förbi
förutom blodomloppets röda rytm,
mitt fjäderlätta löpsteg och mitt språk.

Det gäller nu att bara hålla ut
och springa på tills vägen plötsligt stannar
och hjärtat snubblar till och kilas fast
i något vitt och gammaldags staket
och någon tigande och tålig moder
kan lägga mig tillrätta i sitt knä
med doft av tvättat kläde, strykjärnsvarmt
och fladdrande i gulnad sommarvind.

I väntan på det där som kallas livet
så gäller det att överleva döden,
att springa på och fortsätta att andas
och tvinga alla ord att hålla takten.