En backe är som livet självt, i vardande.
Det uppstår jämt fällor, fel, kurvor och
lutningar. Bär det utför så bär det.
Tillvaron tarvar närapå okulärbesiktning
för varje ny vinkling. Ingen kvick fix.
Inget annat än att åka på skrå och
solidarisera sig med fallinjen. Måhända
kasta sig utför branten. Nä, förhäv dig icke!


Dags att åter memorera banan. Ingång till
portarna. Rätt vägval. Rätt tryck och
kantlutning. Utgången på flacken. Rytmik.
Improvisation. Slutfas. Världen ligger
vid ens fötter. Alla syner innan målgång
ren spekulation. Utopi utan förankring.
Äsch. Känner jag mig som vinnare, är jag en.
Men inga segrar är färdigutstakade.


Kan ha koordinerat sambanden alltför
lättvindigt. Viss bristande hänsyn tagen
till sikt, avstånd och underlag. Någon
tillrättalagd plan finns ju inte att tillgå.
Lärdom vid varje nedfart. Sägs vara
präglad utifrån erfarenheter. Men min nedfart
är min. En utopist utan en till hundra procent
förutsedd pist, tar sig ner.