Huset är blått och ligger vid havet. Träden runtom. Ett fisknät, en brygga och måsskrik. Huset lutar något till vänster. Rutorna är igengrodda. Någon gråter intill himlens moln, jag tittar upp i en tom blå, det är som ett silver som blänker som på en kind. Det måste ha fallit ned och försökt hitta en förankring. Jag går in i ett stoftliknande sken, som efter en explosion som lämnat efter sej tusen små meteoriter, alla lagt sig tillrätta var för sej. Känslan av att vara en del tidens gång, som flugan i spindelns nät. där vintrarna kommit och gått, ibland bitit sej kvar i åratal, där hänger den gamla glödlampan i taket fortfarande och har en glödlampas form. Mörkrets stryptag om den och kvävde den. Och släckte ned allt, trappan i ständigt mörker, varenda steg är som att färdas långt ut i rymden. Sovrummet är kalt, en säng med blommigt täcke. Ett nattduksbord med nedbränt stearinljus, på väggen hänger en tavla med ett motiv av stormigt hav. Den lilla pricken i mitten är ett skepp på väg. Jag sätter mig i gungstolen i hörnet, den knarrar. Så satt jag, i ett av hörnen i rum sju på Dalens sjukhus för femton år sedan när min mor drog sitt sista andetag. Där ute slutar vägen. Måsarna kvar för alltid. Bryggan som aldrig sjunker, fisknätet som begravts under vågornas svall, de kommer åter och åter, vågorna.