Jag minns när jag var liten och låg i min bädd.
Kände mig ensam och även lite rädd.
Jag låg där och försökte sova
men det var inte lätt vill jag lova.
För ju längre jag låg där tyst som katten
desto längre flög jag ut i den svarta natten.

Upp i luften över norden
sen vidare ut i rymden och bort från jorden.
Jag var inte längre i nån kropp
utan hade endast tanken och ett innerligt hopp. 
Kände en böljande ström
och undrade om mitt liv var en dröm.

Vem var jag och vad var meningen med livet?
Fanns det något svar på detta nedskrivet?
Kunde jag dö och vad hände i så fall med allt?
Försvann universum och mitt egna lilla jag?
Vad fick mig att leva och vad gav mitt hjärta slag?

Kände mig lika liten som en myra
fast jag var två år över fyra.
Jo jag blev faktiskt rädd
och sögs tillbaka till min bädd.
Ropade efter mamma
som kom springande med detsamma.
Hon undrade förstås vad som hade hänt
men jag vågade inte prata försen rummet var tänt.

Jag försökte förklara
vad jag kände och tänkte
medans hon ömsint såg in i mina ögon
som förtvivlat men hoppfullt blänkte.
Varsamt smekte hon mitt hår
och från hennes kind föll en liten men medkännande tår.

Hennes ord var inte till nån tröst
men det var ändå nåt lugnande över hennes röst.
Hon gjorde så gott hon kunde,
men på mina frågor hade hon inget svar
och snart blev jag lämnad ensam kvar... 

Jag visste att vårat samtal hade smärtat
det kunde jag känna långt in i hjärtat.
Kanske hon led av samma frågor själv
och kände sig ensam och rädd? 
Kanske hon också hungrande
efter att bli förstådd och sedd?

Såhär fortsatte mina tankar att gå
men jag hade hela tiden hopp
om att livet en dag förstå.