Han kände sig rastlös utan att veta varför. Klockan var tolv på natten och han hade inte lyckats somna, trots att det var kvällen efter ännu en konsert. Kanske var det den stora mängden uppträdanden i en tät rad som till slut gjort honom så uppskruvad att han fått svårt att slappna av. Efter en stund bestämde han sig för att gå ut och ta sig en promenad. Annas regelbundna andhämtning tydde på att hon sov djupt. Utan att väcka henne gled han försiktigt i sina kläder och försvann ljudlöst ut genom dörren.

Sommarturnén nalkades sitt slut och hade tagit dem till Kalmar. Det hade hunnit bli ett gott stycke in i augusti. Natten var ganska mörk. Luften var ljummen men samtidigt tillräckligt sval för att han skulle piggna till ytterligare. Han drog in den angenäma doften av en kaprifol som måste växa någonstans i närheten. Det var något särskilt med sommarnätter då alla blommor började dofta så intensivt. Varför de gjorde det var en gåta. Bina och humlorna som skulle lockas var ju ändå inte ute och sökte nektar på natten. Antagligen var det en oavsiktlig effekt av den förhöjda luftfuktigheten.

Han visste inte vart han skulle gå. I brist på annat bestämde han sig för att slå en lov kring hotellet. Det var en enplansanläggning som bredde ut sina längor i olika väderstreck. De allra flesta fönster var släckta. Han försökte räkna ut vilket i den långa raden som var hans eget. Därför råkade han komma att se in i rummet bredvid det som måste vara hans. Där var det nämligen tänt. Efter en kort fundering erinrade han sig att det var Miriams. Så hon kunde heller inte sova, tänkte han. Han hade inte haft något emot att ta en promenad på tu man hand med henne så att de kanske skulle lärt känna varandra en smula. Två sömnlösa själar som fördrev de mörka timmarna i väntan på soluppgången. Ett kort ögonblick lekte han med tanken på att knacka på hennes dörr, nu när han visste att hon var vaken. Men det var aldrig mer än en lek.

Han stannade till. Det rörde sig där inne i hennes rum. Ett ögonblick tvekade han men började sedan ta några steg närmare fönstret för att kunna se bättre. Framför huslängan bredde en stor gräsmatta ut sig, så han behövde inte oroa sig för att höras. Natten var tillräckligt dunkel för att inte avslöja honom ifall någon råkade titta ut. Det fanns heller inga gatlyktor i närheten.

Efter några steg klarnade bilden. Han såg två gestalter som av allt att döma stod mitt i rummet framför sängen. Den ena var Miriam, naken på överkroppen så när som på behån. Den andra var iklädd en uppknäppt skjorta och höll sina armar om henne. Det var Urban. De förenades i en ivrig kyss samtidigt som de försökte slita av ömsom sina egna, ömsom varandras kläder. Han stelnade till, som om han blivit ertappad för något, för vad visste han inte. Han hade ju inte gjort något. Fortfarande befann han sig på så långt avstånd från fönstret att ingen skulle ha kunnat anklaga honom för att smygtitta.

Samtidigt som han stelnade till greps han av en känsla som han inte ville kännas vid. Det var något som åtminstone kunde liknas vid eller var besläktat med svartsjuka. Mot sin vilja måste han konstatera att han önskade sig vara i Urbans ställe. Insikten väckte obehag eftersom han ansåg sig vara lycklig med Anna. De hade varit tillsammans bara ett par år och gifta i några månader. Detta var nog första gången sedan de träffats som han medvetet åtrått en annan kvinna. Det kändes som att stöta på det första grå stänket i håret eller sommarens första gulnade löv. Ett vemod överväldigade honom som nästan fick hjärtat att värka. Han längtade med ens efter att ligga bredvid Annas sida, lyssna på hennes långsamma andning och vara så nära henne att han kunde känna värmen stråla från hennes kropp.

Han gick tillbaka, klädde av sig och kröp ner i sängen. Anna sov fortfarande. Nu låg han där precis som han tänkt sig. En stark, intensiv ömhet bemäktigade sig honom. Tyst för sig själv svor han att alltid älska henne, även när glöden falnat.