Låg under isen.
Hörde hjärtslag.

Det var hennes kind,
och i marken
sov blommor.

Runtom dansar vinden
till snöfall.
Ansiktet kanske ler,
munnen kanske vill

säga något,

viska,
som ett fönster på glänt.

Som en hand
som tappat sin vante
på vägen
som glömt riktning.

Kanske var det skogen.
Kanske var det sjön.

Jag skymtar ett hus
med fördragna gardiner.
fotsteg

som försvinner
ut i en värld
som blivit alldeles

för stor