Du lät mig bestiga dig även när luften tagit slut i det som bar dig fram.
Du gav mig frusna läppar ,blötta kinder och sol som fick min hud till rodnad.
Du gav mig så många årstider som nu
är mjukt inbäddat som bomull i mitt minne.
Någon tog sig rätten att bestiga dig genom att skilja oss åt ,någon hjälpte kättingen falla till mark.

Saknar min cykel.