Man måste inte tro på "Gud"
i postmoderna tider,
men inför björkens sommarskrud
funderar man omsider.

Man måste inte heller tro,
att livet har en mening,
men undrar över fågelns bo
och flätade förgrening.

 Man måste inte tro på "Gud"
i datorålderns dagar,
men skapas näktergalens ljud
av vetenskapens lagar?

Gudomligheten är nog mer
och större än man tänker,
förstår man, när man rymden ser
och stjärnorna som blänker.

Man borde kanske tvivla mer
och inte tro det galet,
att tro på "Gud" bland allt man ser
på tjugohundratalet?