Omgiven av dun ligger flickan med bankande hjärta
Ögonen vidöppna av skräck, tårarna rinnande
Av ren muskelkraft försöker hon hålla ångesten borta
Kroppen är en spänd planka, paniken ett faktum
Spöktimmen har för länge sedan passerat,
men i flickans sinne vimlar det fortfarande av gastar
Varenda atom i hennes kropp skriker efter telefonen
Men handen greppar bara täcket ännu hårdare
Nog nu, han behöver inte höra mer
Får inte slappna av
En slapp muskel släpper in ett virrvarr av giftiga gaser,
i det redan förgiftade sinnet
Tankarna flyger i ilfart, runt, runt
De kommer inte ut
Åker bara omkring i den eviga hjärnkarusellen
Flickan anar det svarta, smutsiga molnet, precis utanför periferin
Det som hotar att uppsluka henne
Det är hungrigt ikväll
Flickan vet att det är hon som har framkallat den vidriga gasmassan
och att det bara är hon som har makten att förstöra det
Men rädslan är för stor, handlingskraften borta
Till slut orkar hon inte mer
Somnar utmattad och halvkvävd

Vaknar några timmar senare,
med ångesten vilande någonstans bak i nacken
Rädslan pyrande
Det svarta molnet är inte borta,
det bara väntar på rätt tillfälle att dyka upp igen.