Det tidiga sextiotalet var den bästa tiden, det är odiskutabelt. Morfar arbetade fortfarande, och varje helg fick jag följa med honom ut på landet och hålla honom sällskap när han skötte sin trädgård. Alla mina släktingar levde och var vitala. Mina mostrar var tonåringar och deras besvikelser var triviala och snabbt förbiflygande. Familjens alla medlemmar var sams. Min egen tillvaro expanderade med hög hastighet, som den gör när man är sex eller sju. Jag samlade pusselbitar om hur tillvaron fungerade och blev alltmera autonom. Samtidigt var jag bara ett barn, och räknades inte riktigt. Ibland till och med stängde de mig ute från sina samtal genom att prata engelska. Jag visste det inte då, men var på väg därifrån. Familjen var min trygghet och sammanhang men jag skulle bygga mitt eget liv. Jag trodde att den alltid skulle finnas där, oavsett hur långt bort jag färdades. Nu är allt annorlunda. Nästan alla som befolkade min barndom är döda, sommarhusen ägs av andra och själv är jag nästan gammal. Början på sextiotalet var den bästa tiden. Strålande somrar, med den stora familjen, släkt och vänner runt matbordet. Skratt och ivriga röster. Människorna runt mig var dem jag älskade och de älskade mig vad jag än gjorde. Men det är först nu, i slutet av livet, jag är fri. Fri från spöken, fri från konventionens krav, fri från ideal och fri från mig själv. Jag har förlorat allt, men längtar inte tillbaka.